Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Britt G. Hallqvist: Askungens önskedröm. En återblick på några gamla flickböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRITT G. HALLQVIST
förblir hon inte ogift blåstrumpa. Den tyske
professor Bhaer, som hon fastnar för, har som
Cornelia Meigs påpekar i sin biografi över
Louisa M. Alcott, lite av Bronson Alcott, lite
av Emerson och lite av Goethe ”in his
Ger-manic make-up”. Jos äktenskap är nog närmast
en eftergift för publiksmaken. Själv vägrade
Louisa att göra några sådana eftergifter och
förblev ensam livet igenom trots flera ”anbud”.
Som gift blir emellertid inte Jo bara en vanlig
husmor. Tillsammans med sin man grundar
hon ”Gosskolan i Plumfield”, en idealskola
där barnen under fast ledning åtnjuter frihet
och kärlek i större mått än som torde ha varit
vanligt vid 1800-talets mitt ens i amerikanska
skolor. Som en röd tråd går genom denna bok
kravet på respekt för barnen, för deras egenart
och intressen. Förebilder för gosskolan i
Plumfield hade författarinnan i de två skolor som
hennes far var med om att grunda och mer
eller mindre framgångsrikt undervisa i. Han
mötte opposition från föräldrahåll bl. a.
därför att han som abolitionist hade tagit med en
mulattpojke bland eleverna.
Om vi tar ett kliv framåt i tiden, till
1900-talets början och den amerikanska
författarinnan Jean Webster, finner man att också hennes
självständiga, intellektuellt och socialt
inriktade hjältinnor Judy i ”Pappa Långben” och
Sally McBride i ”Min käraste fiende” ”faller
tillbaka på” var sin karl. Judy håller sig med
en underbar, förmögen, länge anonym ”Pappa
Långben”, som tar barnhemsflickan till college
och låter henne uppleva de intellektuella
äventyrens tjusning, och Sallie, den rappa
bam-hemsföreståndarinnan med idéer å la Skå
Ede-bys barnavänner, förälskar sig i den kärva
doktor Mac Rae med en hemlighetsfull
sorgsenhet i blicken (vilken visar sig bero på hans
”vansinniga” hustru; hon avlider dock i
behaglig tid så att doktorn och Sallie kan slå ihop
sina påsar). Detta melodramatiska inslag med
tycke av efterromantisk damroman förvånar i
Jean Websters annars så strålande roliga,
oerhört levande och moderna flickbok. I Ethel
Turners ”Stora syster som gift” förekommer
en svagsint flicka, Enid, som hålles undangömd
av sin rika familj som en skamlig hemlighet.
Motivet återfinns i ”Jane Eyre” och torde inte
vara ovanligt i det senare 1800-talets
följe-tongslitteratur. Jean Webster trampar alltså i
gamla spår, när hon låter sina flickor segla
in i den äktenskapliga hamnen. Och vad våra
dagars flickböcker beträffar misstänker jag att
ytterst få av dem kan låta bli att vinka med
en bredaxlad och helst gråögd präktig ung man
någonstans på de sista sidorna.
Den kärlek, som utgör en ofrånkomlig
ingrediens i ”vad Katy gjorde sedan” är overklig
och änglalik, victoriansk flickbokskärlek1. Det
är emellertid att märka, att alldeles samma
slags kärlek serveras i de flesta flickböcker av
i dag (Stephen Haggards fina, på samma gång
sakliga och ömma flickskildring ”Nya”, som
förra året kom ut på svenska under titeln
”Försommar”, utgör ett märkligt undantag). Det
är bara den skillnaden, att de äldre
flickböckernas old-fashioned girls går i skära sidenskärp,
använder solfjäder och stundom lornjett, får
sina balprogram påtecknade av ivriga
beundrare och måste ha ”förkläden” med sig så fort
de uppträder i tvekönat sällskap. Och
naturligtvis verkar deras repliker dammiga ibland.
”Kommer du ihåg det samtal vi en gång hade,
efter att ha läst en av miss Edgeworths
romaner, om att inte ens låta en friare komma till
en förklaring, om man inte älskade honom?”
säger Polly i ”En präktig flicka” (även kallad
”En krona bland flickor”; på engelska ”An
Old-Fashioned Giri”; 1869) när hon just har
hindrat en beundrare från att ”komma till en
förklaring”.
Elisabeth Lippert hävdar i ”Die weibliche
Vorpubertät im Spiegel des Bachfischbuches”
(1931) att flickorna läser flickböcker enbart
*Stig Ahlgren har i sina Krusenstjerna-studier ett
intressant avsnitt om Louisa M. Alcott och Agnes von
Krusenstjerna. Efter Henry James menar han att den
antivictorianska kvinnopsykologi med tonvikt på det
sexuella som finns i Alcotts tidiga roman ”Moods”’
alltjämt utgör en underström i hennes flickböcker.
Detta må vara sant, men strömmen löper i så fall så
djupt att en viss predisposition måste till för att märka,
den.
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
