Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Britt G. Hallqvist: Askungens önskedröm. En återblick på några gamla flickböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASKUNGENS ÖNSKEDRÖM
för att komma de vuxnas hemlighet på spåren,
den hemlighet som kärlekslivet utgör. Något
som helst sakintresse (utöver
sexualupplys-ningens, alltså, som också får dem att slå i
konversationslexikon) har de inte och inte
heller något människointresse i egentlig mening.
Det är beteendemönstret de studerar hos sina
bokhjältinnor liksom hos de vuxna i sin
omgivning. Själslivet bakom handlingarna är för
dem en förborgad värld. Som typexempel för
de backfischböcker Elisabeth Lipperts tyska
11—13-åringar slukar tar författarinnan
Cle-mentine Helms ”Backfischchens Leiden und
Freuden” (1863) en litterärt och psykologiskt
värdelös skildring av en ung flickas uppfostran
till en dam som vet att uppföra sig passande.
Det anständiga uppförandet är det viktigaste i
denna bornerade historia.
Om de svenska flickor i föregående
generationer som stiftade bekantskap med de
anglosaxiska flickböckerna av klassisk typ — Louisa
M. Alcotts, Susan Coolidges, Kate Douglas
Wiggins, L. M. Montgomerys, L. T. Meades och
Ethel Turners verk, för att ta några exempel —
drevs av samma nyfikenhet som Elisabeth
Lipperts tyska flickungar från 1900-talets första
decennier måste de ha blivit grundligt besvikna
(vilket naturligtvis också de tyska flickorna
blev; Clementine von Helms Backfischchen,
Emmy von Rodhens Trotzkopf och Berta
Cle-ments Grevinnan Wally hade inte den
avlägsnaste likhet med Angela von Pahlen). De fick
avlyssna höviska frierier i förmakssoffor och
på parkpromenader, se hur ynglingen gömde
en handske som flickan tappat och läsa ett och
annat brev i öm och ridderlig stil. När
hjältinnan blev gift i någon fortsättningsbok fick de
le åt husliga missöden i form av misslyckat
vinbärsgelé med ty åtföljande gruff och
för-soningskyss. Stimdom förmanade de unga
flickorna de unga gossarna att inte dricka
champagne och spela biljard, och deras milda
väsen hade ett förädlande inflytande på
obetänksamma men innerst inne hjärtegoda
ynglingar. ”Utsvävande sällar” avvisades
obarmhärtigt och förekom endast ytterst i periferin.
Men kärlekssagan var i de flesta fall endast
lätt skisserad,aldrig psykologisktdjupplöjande,
aldrig realistisk. Den förekommer enbart som
en eftergift för konventionen, för läsekretsens
krav på happy end. En bevingad amorin som
krönte krokanen var den, intet annat. Även
om krokanen innehöll många godbitar för
hungriga tonåringar var amorinen av porslin
och saknade näringsvärde.
Vad finns då i dessa gamla flickböcker som
kan ha tjusat den stora och ivriga läsekretsen
och som gör att somliga av dem läses än i
dag? Vad är det som kan komma en modern
flicka att bortse från makartsbuketterna,
knäppkängorna och lösbenorna? Vilken kärna av
tidlös mänsklighet står kvar sedan det
konventionella och tidsbestämda skalats bort, detta
tidsbestämda, som för nutida vuxna läsare kan
vara nog så nöjsamma, kulturhistoriskt
intressanta inslag men som väl knappast uppskattas
av tonåringar?
Katy, vars luftslott jag erinrade om nyss,
”brukade trösta sig med att tänka på huru hon
med tiden skulle bli vacker, avhållen och god
som en ängel”. Detta är just det stående temat
i de gamla flickböckerna: hur hjältinnan
utvecklas från en tafatt, blyg, ful, förbisedd
askunge till prinsessa och blir omtyckt, glad,
vacker och duglig på ett eller annat område,
om det nu är som husmor, lärarinna eller —
mera sällan — författarinna. ”Anne på
Grönkulla” (i L. M. Montgomerys serieböcker, av
vilka den första kom ut 1908), det donquijotskt
romantiska, hunsade barnhusbarnet med rött
hår (rött hår är en mycket vanlig ”brist” i
utseendet och källa till grämelse för många
flick-bokshjältinnor) blir en charmfull, för sin
ovanliga begåvning uppskattad lärarinna och
sedermera maka till den sympatiska Gilbert Blythe.
Rebecka, hjältinna i två av Kate Douglas
Wiggins böcker, genomgår en utveckling som visar
slående likheter med Annes (också erinrar så
mycket i hennes miljö och levnadsvillkor om
Annes, att man skulle kunna misstänka
påverkan. Detta är nog uteslutet, eftersom Rebecka
är äldre än Anne men Anne ursprungligare och
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
