Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Britt G. Hallqvist: Askungens önskedröm. En återblick på några gamla flickböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRITT G. HALLQVIST
originellare än Rebecka.) Katy i Katyböckema
övervinner under en lång sjukdom
karaktärsfel som otålighet och dåligt lynne och blir
hemmets solstråle och medelpunkt. Sara Crew
i ”En liten prinsessa” av Frances Hodgson
Burnett (1888) slungas från rikedomens
höjder ner i fattigdomens och förödmjukelsens
mörkaste dal men kommer åter till glans och
ära i historiens elfte timme. Kort sagt,
flickböckerna visar hur fel och brister i karaktären
kan övervinnas, hur fula flickor blir vackra
och ankungar svanar, hur etiopiern förvandlar
sin hud och pantern sina fläckar. Tonåringen,
som oftast lider djupt av någon detalj i sitt
utseende, känner missnöje med sig själv, sina
kastningar i lynnet och sin oförmåga att
komma överens med omgivningen, som tror
sig missförstådd och undertryckt och
drömmer storhetsdrömmar om en ljusnande
framtid och ett fotfäste i tillvaron, kan hämta
upp-byggelse i askungehistorierna (även om hon
i realistiska och pessimistiska ögonblick säger
sig att ”det är bara i böcker som det går så”).
Önskedrömmen är en evigt mänsklig företeelse,
och i den mån den tillgodoses på ett talangfullt,
humoristiskt sätt och håller sig inom rimliga
gränser, med vederbörlig hänsyn till realiteter
(per aspera ad astra) fyller författarna ett
legitimt behov. Det har nyligen diskuterats i svensk
press om det är önskedrömmar eller ökad
kännedom om världen som flickboksläsarinnoma
söker. Här torde emellertid intet enten-eller
föreligga. De äldre flickböckerna tryckte på
önskedrömmen medan de bästa moderna söker
tillmötesgå kraven på saklig
verklighetsskildring. Många menar att det är överflödigt med
någon speciell övergångslitteratur från
barnboken till vuxenlitteraturen, att de halvvuxna
kan få kännedom om vad man kallar livet i
denna. Den danska barnboksspecialisten Helga
Mollerup har hävdat en annan ståndpunkt.
Tonåringarna bör och vill ta del av sociala
problem i sin läsning, men när de inte läser
t. ex. Knuth Becker, Leck Fischer och Knut
Sönderby som dock är mycket socialt inställda,
är det för att dessa författare bara skildrar
nederlaget. Det är inget befriande perspektiv i
deras böcker. Därför behövs
övergångslittera-turen. Jag undrar om inte just detta är en
grundbetingelse för barn- och ungdomsböckerna, att
de bärs upp av en positiv anda, att de ”slutar
lyckligt”. I hur mörka färger vår moderna
tidsålders diktare, de djupt förtvivlade,
skildrar tillvaron i vuxenlitteraturen, tror jag inte
att de vill ha barnböcker som är genomandade
av ångest och mynnar ut i negativism
(skolexempel : ”Kain” contra ”Niklas och Figuren”).
Barnböckerna har blivit optimismens, idyllens
och gemytets sista position i tjugonde
århundradet. Blir den uppgiven, kan väl
mänskligheten ta sin Mats ur skolan.
Den växande människans önskedröm om
egen fullkomning är alltså ett grundmotiv i de
gamla flickböckerna och ett evigt mänskligt
inslag. Spänningen skapas ofta genom det
motstånd som omgivningen, enkannerligen den
äldre generationen, sätter upp mot denna dröms
förverkligande. I sagan var det styvmodern
som förvisade Askungen till spisvrån, och
styvmodern är vanlig även i flickboken. Ibland
representeras hon av en sträv gammal tant av
puritansk New England-typ, som i ”Anne på
Grönkulla” och ”Rebecka”, ibland av en
tyrannisk pensionslärarinna, som den otäcka
fröken Jane i ”Katy i skolan”. Eftersom den
unga flickan skulle segra till sist måste den
barska tanten luttras och mildras, det hörde
till pj äsen.
Liksom sagan hade sin goda fe så håller sig
även nästan varenda flickbok med en sådan.
Mestadels är denna goda fe förmögen;
rikedomen är trollspöet som sprider glans över
den torftiga unga flickan. Gamle herr Laurence
i ”Unga kvinnor”, faster Josephine i
Anne-böckerna, herr Carrisford i ”Lilla prinsessan”
och ”Mr Aladdin” i Rebeckaböckerna är
sådana feer. De skänker bort broscher, pianon
och europaresor med samma flotta hand, och
det känns oändligt tryggt att ha dem i
bakgrunden till en i övrigt pauver tillvaro. Det är att
märka, hur stor roll ekonomiska förhållanden
spelar i många av dessa flickböcker, kanske
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
