Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Britt G. Hallqvist: Askungens önskedröm. En återblick på några gamla flickböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASKUNGENS ÖNSKEDRÖM
framför allt i Louisa M. Alcotts. I ”Ungdom
läser” kallar Lorentz Larsson temat fattig-rik
ett ”flickbokens grundtema”. Denna ingrediens
i önskedrömmen kan man väl också kalla
tidlös. Den finns som ett romantiskt inslag i
”Pappa Långben” och ”Min käraste fiende”.
Och i dagens enklare veckotidningsnoveller
strider den väl med kärleken om hedersplatsen.
Humorn har stundom framhållits som det som
konstituerar den goda barnboken, och humorn
är väl det som framför allt kan göra också en
ungflicksbok långlivad. Här är den i
allmänhet mild och harmlös (”mild” är för övrigt ett
adjektiv som påfallande ofta förekommer i
skildringen av hjältinnans väsen) och tar sig
uttryck i situationskomik, i beskrivningen av
husliga missöden och kontroverser med äldre,
skräckinjagande eller löjliga personer. Clovers
och Elsies misslyckade besök hos den gamla
feta fru Worret på hennes lantställe Lugnet
(”Katy i skolan”), där de ideligen tvingas att
jaga höns i hettan, eftersom den goda tanten
fått för sig att det är det roligaste flickorna
vet, Rebeckas och Emma Janes försök som
agenter för tvålbolaget Excelsior, (”Rebecka”)
flickorna Marchs juluppförande av sin
”operatragedi” (”Unga kvinnor”) är ett par
exempel på lustiga episoder som kan få flickor att
skratta än i dag.
Vilket ideal för en ung flicka uppställer då
dessa anglosaxiska flickböcker? Sedan man
konstaterat att sanningskärlek, medlidande med
svaga och sämre lottade individer plus en
religiositet av gammalt gott engelskt-amerikanskt
märke anses höra ihop med ”en präktig flicka”,
är det en sak som bör påpekas. Hjältinnan
framställs genomgående som en okonstlad,
naturlig, ofta impulsiv varelse. De osympatiska
flickor som sprider otrevnad i idyllen och ger
upphov till intriger är tillgjorda och
”damaktiga” och har en utpräglad smak för ”bjäfs
och flärd”. Den livliga, glada Annie Forest
i L. T. Meades bok om flickpensionen Rosenhill
står sålunda i kontrast till den kalla, nedlåtande
och eleganta Dora Russel. I ”Rosa eller De
åtta kusinerna” av Louisa M. Alcott lurar den
Jean Webster. Hon var själv inte olik sina hjältinnor
mondäna Ariadne Blish den käcka och yra
Rosa att genomborra öronen för att sätta dit
ringar (boken har för övrigt till huvudtema
hur läkaren onkel Alec fostrar Rosa till ett
sunt och enkelt levnadssätt med lektioner i
fysiologi och predikningar mot snörliv,
överdrivet medicinerande samt andra
civilisationens förbannelser, och hur Rosa sedan i sin
tur försöker fostra sin kusin Charlie till att bli
absolutist och icke-rökare — alltså ett mycket
didaktiskt verk). I Topelius ”Läsning för barn”
finns berättelsen ”Nora, som ej ville vara barn”.
Denna Nora är en andlig syster till
ovannämnda Dora Russel och Ariadne Blish och
en motsats till Jo i ”Unga kvinnor” när hon
uttalar sig på följande sätt: ”Jag önskar, att
man kunde gå med strykjärn på huvudet som
hindrade en från att växa upp. Men det blir
rosor av rosenknoppar och katter av kattungar
— är det inte ledsamt?” Låt vara att denna
utvecklingsfientliga önskan är dikterad av
mot-vilja mot att förlora systern Meg till hennes
beundrare — genomgående är dock tendensen
.3 BLM 1951 IV
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
