Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Margit Abenius: Mörkret som symbol i ”Barabbas”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
MÖRKRET SOM SYMBOL
I ”BARABBAS”
Ingen som har läst ”Barabbas” och
begrundat den kan undgå att märka hur
häpnadsväckande mångskiktad och mångtydig
boken är, och ingen kan väl heller undgå att
intensivt önska ett entydigt, ett förlösande
”sant” svar på de många frågor den väcker.
Det tycks som om författaren själv hade givit
ett sådant svar på romanens sista sida. Men
när man hunnit dit, känner man ett tvingande
behov att återvända till utgångspunkten för att
steg för steg granska vägen som leder till slutet.
Det är mycket man skulle vilj a dröj a vid under
den granskningen. Exempelvis vid
Barabbas-gestalten som symbol för nutidsmänniskan. I
den egenskapen ser jag honom framför allt
under tre synvinklar. Som den religiöse
san-ningssökaren som inte förmår tro och som blir
revolutionär av sin hunger och
rättfärdighets-lidelse, endast för att liksom Barabbas brutalt
väckas upp och få veta att han befinner sig på
våldets sida. Vidare som den kärleksoförmögne,
som av en dunkel gåta hindras att älska helt
och fullt — Barabbas är född i ondskefull
omfamning och hans våldtagna mor förbannade
livet. Vi har hört berättas om sådana
skugg-gestalter, från koncentrationslägren, från
döds-cellerna; de utförde kärlekens gärningar mot
döda kamrater, och liksom Barabbas insåg de
att ”det är inte så lätt att glädja de döda”. Till
sist som den skuldbelastade och dock oskyldige,
ty Barabbas rår ju inte för att han blev frigiven
i stället för Jesus och att den korsfästes mor såg
förebrående på honom, lika litet som vi kan
rå för att våra anfäder sög ut underklassen eller
tog del i religionsförföljelser.
Här ska jag emellertid bara ta upp e n detalj
som jag har kommit att fästa mig vid mer än
vid andra: den roll som ljus- och
mörkersymbolen genomgående spelar i romanen. Första
gången den uppträder är i Golgatascenen och
dess förspel. På borggården såg Barabbas den
dömde omgiven av ett bländande ljussken. På
huvudskalleplatsen däremot är det mörkret vid
sj ätte timmen som blir Barabbas starkaste
upplevelse. Övergivenhetens stund målas av
Lagerkvist — med Barabbas som medium — så:
Men plötsligt mörknade det över hela backen som
om solen miste sitt sken, det blev nästan nermörkt,
och uppe i mörkret ropade den korsfäste med hög
röst: ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Det lät hemskt. Vad kunde han mena med det? Och
varför blev det mörkt? Det var ju mitt på ljusa dagen.
Det var alldeles obegripligt...
Mörkret kommer Barabbas sedan aldrig ifrån.
Det var verkligt, och han iakttog det med sina
sunda sinnen, men samtidigt var det ett
mysterium och laddat med kraft. Ljusskenet kan han
rationalisera bort, och de övriga ”tecknen”
avvisar han föraktfullt såsom uppdiktade. Men
mörkret oroar honom. Gång på gång
återkommer han till det. Han grubblar över det i st
järnnatten vid älskarinnans sida. När hon
bortförklarar mörkret som en följd av bländning
känner han sig ”lättad”. När Petrus räknar upp
tecknen som skedde vid Jesu död vänder
Barabbas bort blicken då mörkret nämns. Och i
gruvan, när han ett ögonblick har ryckts med
av sin önskan att göra Sahak glad och diktat
ihop lite fler underverk än han kan stå för, så
är det återigen mörkret som är det hållbara
och som ger honom fast mark under fotterna.
”Jo, det hade Barabbas sett. Mörkret, det hade
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
