Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Margit Abenius: Mörkret som symbol i ”Barabbas”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
han sett.” Sahak däremot minns av berättelsen
främst ljusglansen omkring Jesus.
Andra gången ljus- och mörkersymbolen
spelas ut är i katakomberna, där Barabbas
ensam irrar omkring. Plötsligt ser han ett
ljussken och tror först att det härrör från de
kristnas sammankomster. Men så är det inte. Skenet
slocknar, flammar upp igen för att återigen
slockna och lämna Barabbas ensam i ett
dödsrike av isande mörker. Ljusfenomenet var
något overkligt, någonting för sinnena
ofattbart ... Kort efteråt kommer han upp i den
verkliga världen igen, och när han ser skenet
från Roms brand, tror han att Kristus är
återkommen för att utplåna ondskans värld
och rusar bort för att hjälpa de kristna att
sprida branden, som han tror anstiftad av
dem. Snart blir han dock upplyst om att han
tagit fel, att tron som han omfattat med hela
sin själ var ett misstag. Här når berättelsen sitt
största tragiska djup. Stämningen för i
tankarna Lazarus-episoden. Med mannen som
hade legat i graven fyra dygn och blivit
återuppväckt fick Barabbas för en gångs skull
verklig gemenskap, utan nödvändighetens
blodsband och tvångets järnkätting. Lazarus’ blick,
som är brusten, tom och matt, förmår inte
skrämma Barabbas, mannen med den inkrupna
blicken, han som är så rädd för det nakna och
för genomskådandet. I sitt prometeiska
kun-skapsbegär vill Barabbas av Lazarus få veta
vad dödsriket är, och Lazarus, häpen över en
så ovanlig fråga, svarar: ”Dödsriket, det är
ingenting. Det finns —- men det är ingenting.”
Scenen slutar med att Barabbas får liksmak i
munnen och söker döva sin ångest hos
älskarinnan, ”den feta”, i våldsamma famntag.
Tredje gången symboliken i fråga
återkommer är i slutscenen, men där är mörkret
allena-rådande. Barabbas, korsfäst, hänger ensam
ytterst i raden, avsides från de kristna
korsfästa. Då han känner nattens mörker — som
också är dödens — komma, säger han ut i
mörkret, ”som om han talade till det: ’Åt dig
överlämnar jag min själ’”.
Vad tänkte Barabbas i den stunden? Han
har ju inte trosvittnenas extatiska övertygelse
att döden är en gränsövergång till ett saligt liv.
Det finns naturer, för vilka dödsögonblicket
ter sig som det vägskäl där sanningen om
personlighetens innersta väsen och syftning skall
uppenbara sig. Man kan tänka på Karin Boyes
dikt ”De lugna stegen bakom” med dess
tillitsfulla överlämnande inför vad som skall
uppenbaras vid gränsen. Hos Simone Weil, den
pla-tonskt kristna mystikern, är föreställningen
härom mycket stark och mycket central. I en
anteckning i ”La connaissance surnaturelle”
möter vi denna utblick: Yttersta domen, skriver
hon, skulle kunna tänkas försiggå så: Själen
som nyss har genomgått det som brukar kallas
döden, får plötsligt vissheten, en oemotståndlig
visshet, att målet för alla dess handlingar, Gud
inberäknad, har varit sken och villfarelse. Inför
denna visshet, som tränger genom märg och
ben, grips själen av fasa, vill utplåning och
upphör att vara till. Men i några sällsynta fall
händer det att själen inte ångrar någonting —
eller i varje fall klänger sig fast vid vissa
handlingar som den inte ångrar, därför att de var
gjorda utan beräkning och framsprungna ur
renaste lydnad. Fasan uteblir då, och själen
förblir kärleksfullt vänd mot det goda. Men då
den känner sitt eget jag vara ett hinder för en
fullkomlig förening med detta goda, önskar den
jagets utplåning och upphör att vara till. En
enda handling av ren lydnad, skriver Simone
Weil, räcker kanske, men har det funnits en,
så har det också funnits flera. — Lagerkvist
är ju mycket dunklare än de två nyss citerade,
genomreflekterade kvinnliga författarna och
har valt en primitiv urkristen värld för att ge
uttryck åt sin syn, men en viss likhet i
upplevande torde man ändå kunna anta. Lazarus
exempelvis kunde ju ses som en själ som sträckt
sig mot sken och villfarelse. I varje fall kan
han inte uppfattas som en mycket ”naturlig”
människa, ”en religiöst oskyldig” för att låna
den uttrycksfulla termen i ”Tro och vetande”.
Något åt det hållet kunde tänkas dunkelt röra
sig hos Barabbas i dödsstunden. Det finns hos
honom ett drag av verklighetskär ärlighet,
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
