Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Margit Abenius: Mörkret som symbol i ”Barabbas”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖRKRET SOM SYMBOL I ”BARABBAS”
vilket särskilt Tora Dahl har påpekat (DN
d. Vä)» ja man kunde väl rentav skärpa
draget och kalla honom en mörk Prometeus
som vill röva mörkret (hemlighetsfullheten)
från dödsriket. Däremot kan det inte vara
intigheten i Lazarus’ dödsrike som är
närvarande i hans sista ord och tankar. Barabbas
skulle inte då ha talat till det; det enda
möjliga hade varit att överlämna sig tigande. När
Lazarus under fängelsetiden dyker upp i
Barabbas medvetande — med all den tomma och
blinda brustenhet det minnet för med sig —
ser han för sig Lazarus dödskalle som ligger
och grinar i mörkret. Något rent materiellt
alltså. Men Barabbas på korset säger: ”min
själ”.
Flera kritiker har ansett att Barabbas i och
med sina sista ord överlämnar sig åt ovissheten
eller åt vetskapen att man vet att man ingenting
vet. Det kan ligga nära till hands att dra den
slutsatsen, men känslomässigt tillfredsställer
den inte. Och frågan är om den ens gör det
intellektuellt. Barabbas är ju en enkel själ och
ingen boklärd. När han använder det
personliga ”dig”, måste det väl innebära, att han i
mörkret dunkelt tänker sig något personligt
vara närvarande.
Ända från Golgatascenen har mörkret för
Barabbas varit laddat med kraft och mysteriöst.
Och den synpunkten bör man nog hålla fast
vid även vid tolkningen av slutscenen. Det finns
en sida i romanen som förefaller mig nästan
avgörande för förståelsen. Det är den enögdes
funderingar över Sahaks konstiga gud, vilka
ingen kritiker tycks ha observerat. Den enögde
tänker: ”Men den här besynnerliga slaven bad
till en gud som han tydligen trodde fanns i
mörkret framför honom. Och han talte till den
som till en levande varelse, som han inbillade
sig brydde sig om honom. Det var mycket
konstigt.” Som synes har vi här en fullständig
parallell till slutscenen.
När jag hade läst ”Barabbas” första gången
var min åsikt om dess egentliga innebörd en
helt annan än den jag nu har kommit fram till.
Jag fann Gides tolkning djupsinnig men
orimlig och antog att tydningarna i kristen anda
berodde på återverkan från de åldriga
passions-texter som Lagerkvist med genialisk lyhördhet
har översatt till nutidsspråk. Den enögdes ord
tvang mig till frontförändring, och genom en
analys av mörkrets roll i romanen drevs jag
till slutsatsen, att de tolkningarna tvärtom är
de mest sannolika.
Mörkret är det som Barabbas — på ett eller
annat sätt ■—- alltid har haft gemensamt med
Jesus. Vad har Barabbas’ eget liv varit annat
än mörker ? Det är inte glansen och härligheten
kring den korsfäste som kommer honom att
rista in kristustecknet på slavbrickan, utan det
är det mörka: sorg, ensamhet och lidande. Och
det är det mörka obelysta i honom själv,
symboliserat i ärret och den inkrupna blicken, som
kommer honom att överkorsa bilden.
Kärleksbudet ”Älsken varandra!” fascinerade
Barabbas, han stavade alltid på det, men fatta det
kunde han inte; när han till sist förstod, var
det för sent. Jag tänker mig att Barabbas i
sin yttersta stund känner sig vara föremål för
en paradoxalare kärlekskraft (Älsken edra
ovänner) än den som de kristna visade honom,
och att han dunkelt tror sig vara förstådd av
och vågar överlämna sig åt den som korsfästes
i stället för honom och vars makt han sedan
dess alltid har känt i mörkret. Dvärgen var hos
Lagerkvist symbol för det
innestängda-ute-stängda, det från kärleken avsnörda. I fråga
om Barabbas kan man föreställa sig, att han
i dödsstunden inte längre döljer sin blick. För
första gången hör vi nu hans röst; den griper
oss, ty förut har han gått nästan som en stum
genom berättelsen. Ingenstans i romanen står
det, att Barabbas hade hört segerns och den
fullständiga överlåtelsens ord: ”Fader, i dina
händer befaller jag min ande”, men att han
ändå måste ha hört dem och att de måste ha
gjort ett oförglömligt intryck på honom, visar
hans eget frammumlade eko: Ӂt dig
överlämnar jag min själ.”
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
