Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - C. G. Bjurström: Teaterbrev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERBREV FRÅN PARIS
av
C. G. BJURSTRÖM
Är det för att fira Paris’ 2 OOO-årsjubileum
som alla Frankrikes mest kända dramatiker
mött upp till årets teatersäsong, eller har de
blivit skrämda av förra årets absoluta tomhet?
Anouilh, Montherlant och Salacrou företrädes
av vardera två pjäser, Gide, Mauriac och Sartre
av varsin. Marcel Aymés ”Clérambard”
fortsätter sitt triumftåg pä Comédie des
Champs-Elysées, Sartre förbereder en ny pjäs till april,
Boulevard-författarna har varit ovanligt väl
inspirerade och Roussin ockuperar fortfarande
tre teatrar på en gång.
Men många mer eller mindre blaserade
kritiker och åskådare muttrar att den lysande
anhopningen av författarnamn inte motsvaras av
någon lika lysande svit av teaterkvällar och
förebrår de stora männen att de samtliga
lämnat ifrån sig sina minst intressanta verk hittills.
Det är dock ett omdöme som bör nyanseras
något.
Montherlants och Salacrous stycken kan man
gå förbi i största korthet, den förres ”Celle
qu’on prend dans ses bras” föreföll till och
med hans beundrare genant och ”Malatesta”
saknade något som Montherlant alltid strävat
efter: naturlig storhet, och något annat som
han aldrig ägt: värme. Av Salacrous stycken
är ”Poof” en kvick satir om reklamens makt,
briljant iscensatt av Yves Robert, som också
spelar huvudrollen. ”Dieu le savait”, som
skildrar en krigsänkas problem, enligt
författaren med anknytning till läran om
predestina-tionen, lider däremot av en alltför
programmatisk och schematisk människoteckning.
Tre klassiker — en debutant
Fran^ois Mauriac som mer än andra
författare är utsatt för sina kollegers giftpilar,
har upplevt ett nytt nederlag med ”Le feu sur
la terre”. Det blev visserligen inte något
dundrande fiasko som ”Passage du malin”
häromåret, men dock en tydlig motgång. Pjäsen, som
skildrar det alltför ömma förhållandet mellan
en bror och en syster, och brytningen dem
emellan när brodern kommer hem som gift,
är också i torraste laget. Trots titeln och trots
att Mauriac förlagt handlingen till den
kvävande heta Bordeaux-trakten vars dova
stämning han så utmärkt skildrat i sina romaner,
saknar man den hetta och lidelse som brukar
utmärka hans verk. Mellan den alltför kyligt
tänkande systern och den tämligen
ryggrads-löse brodern slår det aldrig några gnistor. Här,
liksom i Salacrous’ pjäs, upptages alldeles för
mycket plats av bifigurerna som i stället för att
göra pjäsen mera levande, dödar den egentliga
handlingen som aldrig får slå ut i ensamt
majestät.
På Comédie Frangaise hade man förberett
dramatiseringen av André Gides ”Les Caves
du Vatican” som årets stora nummer. Den
ytterst omsorgsfulla uppsättningen och det
briljanta spelet, som gör pjäsen verkligt roande,
kan emellertid inte förta intrycket att stycket
i stället skulle ha gjort sig utmärkt på film;
när man på två timmar är tvungen att uppleva
sjutton scenförändringar måste det vara något
fel på pjäsen. Eller rättare sagt: under den
korta tid som var och en av dessa tablåer varar
hinner aldrig någon stämning skapas, aldrig
någon intensitet uppnås, åskådaren får
knappast någon personlig kontakt med hjälten
Laf-cadio Wluiki, som för övrigt uppträder relativt
sällan (åtta scener på sjutton). Den unge
skådespelaren Roland Alexandre som spelade
Laf-cadio gjorde ändå en lysande prestation och
har fått berättigade lovord. Det var ingen lätt
sak att inkarnera en gestalt som för en hel
fransk generation spelat en roll som närmast
kan jämföras med den Werther spelade för
romantiken.
Ett helt annat exempel på dramatisering av
en roman har givits oss av Madame
Akakia-Vialas dramatisering av Dostojevskijs ”Onda
andar”. Det livaktiga teatersällskap som ledes
av Madame Akakia-Viala och Nicolas Bataille
— kända genom sitt Rimbaudfalsifikat
häromåret — har tidigare uppfört liknande ”pjäser”
såsom Rimbaud: ”Une saison en enfer”, Mon-
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
