Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - C. G. Bjurström: Teaterbrev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERBREV FRÄN PARIS
taigne: ”Les essais” och är alltså hemmastadda
i genren. Trots några små misstag och ett par
lite valhänta fogar mellan scenerna, har
Ma-dame Akakia-Viala också nått ett förbluffande
och fängslande resultat. Pjäsen spelas i svarta
dekorationer, med fem svarta stolar.
Skådespelarna är klädda alltigenom i svart, egentligen
är det bara de grovt stiliserat sminkade
ansiktena och händerna man ser. Genom sin ytterst
förenklade dekor har den unga truppen på en
gång bevarat kontakten med den verkliga
sociala värld, där handlingen utspelas, och
överfört den till ett symboliskt, eller poetiskt plan
där dialogen, striden mellan den till evig
ljumhet dömde Stavrogin och alla dem som trott
på honom liksom förflyttas in i honom själv,
där alla hänförelser, alla ungdomsideal, alla
projekt, all kärlek vissnar bort. Gestalterna
kring honom blir liksom representanterna för
hans svunna liv eller för olika ansatser inom
honom. Jag har inte läst Dostojevskijs roman,
och jag är tacksam för det. Jämförelsen mellan
boken och pjäsen leder inte till något resultat
annat än den ganska betydelselösa frågan om
Dostojevskijs namn borde stå på programmet
eller inte. Huvudsaken är att detta var en
levande, och gripande scenisk verklighet.
En och annan ny författare bör man ju
kunna visa upp i en ambitiös teaterstad, och
det har gjorts aktningsvärda ansträngningar
från intellektuellt håll för att göra Adamov till
årets geni. Kritiken har varit besk och man
undrar inte på det efter att ha sett ”L’invasion”.
Författaren hade ett utmärkt uppslag: en man
söker klassificera och dechif frera en bortgången
väns efterlämnade manuskript. Under sitt
arbete stöter han sig med sin medhj älpare som
är anhängare av en friare tolkning, överges
han av sin hustru som tröttnar på att vänta på
honom och förkväves han av sin mor som låter
sitt vardagsliv översvämma allt med sina
triviala detaljer. Men, som Thierry Maulnier
träffande anmärkte i en recension, symboliska
pjäser råkar alltid ut för två faror: antingen
är symbolerna för genomskinliga och då
undrar man varför de är till, eller också är de för
invecklade för att en teaterpublik skall hinna
följa med. Här fick man en känsla av att
författaren sökte nå fram till det hemlighetsfulla,
till livsmysteriet, men samtidigt måste man säga
att det i så fall inte räcker med att redan från
början svepa in sig i dimslöjor. Tvärtom, den
yttersta hemligheten inställer sig i slutet av en
klar tankebana och man kommer inga
hemligheter på spåren om man famlar i mörker.
Anouilh i två versioner
Mot Adamovs valhänthet i fråga om
dramatik står Jean Anouilhs alltmer imponerande
skicklighet. Den har gått så långt att man
numera närmast förebrår honom den. Man
känner sig också nästan frestad att inta den
ståndpunkten när man jämför de två pjäser av
honom som nu uppföres i Paris. ”La Repetition
ou 1’Amour puni” som spelas hos Jean-Louis
Barrault på Marignyteatem har blivit en
framgång utan like. Alla är enhälliga om att prisa
elegansen i komposition och dialog. Men trots
alla sina förtj änster gör pj äsen ett något kyligt
intryck. Handlingen utspelas på ett
1700-tals-slott där greven låter sina gäster och sin
bam-fröken, Lucile, repetera en pjäs av Marivaux,
som de skall spela på en
välgörenhetstillställ-ning. Alla är klädda i 1700-talsdräkter, men
utan peruker. (Marivaux’ pjäs ”La double
in-constance” har för övrigt i år spelats på Comédie
Frangaise i en utomordentligt vacker
uppsättning och med utsökt behag.) Greven blir
naturligtvis förälskad i Lucile, till sin omgivnings
stora förfäran. Älskarinnor har han alltid haft,
det har hans hustru vant sig vid, men dem
valde han alltid ur sin egen miljö. Nu tar han
sig friheten att älska på allvar, uppriktigt, han
hänger sig åt ett för sina medmänniskor ytterst
pinsamt lyckorus. Detta måste förhindras. Och
Anouihls pjäs liksom Marivaux’ handlar om
hur omgivningen sammansvär sig för att skilj a
de älskande åt och för att bryta sönder detta
opassande och störande fenomen: en uppriktig
känsla. Med suverän elegans vandrar dialogen
från Marivaux till Anouilh och tillbaka till
Marivaux, från den pjäs som repeteras på
scenen och till den pjäs som spelas. Det är djärvt
av Anouilh att tävla med Marivaux, denne
språkets mästare och den gryende kärlekens
subtile skildrare, men han lyckas. Ända till
tredje akten. Medan hos Marivaux de
uppriktiga älskande i ett oändligt bittert s. k. lyckligt
slut skils åt genom att omgivningen lyckats
förvilla dem så de frivilligt avstår från sin kärlek
för att gå åt var sitt håll, har Anouilh blivit
tvungen att införa en förförelsescen där den
förfallne suputen Hero krossar Luciles
lyckodrömmar och förmår henne att ge efter för
honom. Anouilh hade önskat att detta ganska
melodramatiska slut skulle spelas på samma
kyliga, avmätta sätt som resten av pjäsen. Så
har tyvärr inte skett men man måste erkänna
att texten inte direkt inbjuder till det spelsätt
författaren önskade.
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
