Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - C. G. Bjurström: Teaterbrev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERBREV FRÄN PARIS
Anouilhs senaste pjäs ”Colombe”, på
Atelier-teatern, saknar den tekniska brio som gjort så
mycket för ”La Répétition”s framgång, och
kritiken har förebrått honom att han blandat
två pjäser, en grotesk fars kring den stora
skådespelerskan Madame Alexandra och en
äk-tenskapspjäs med hennes son Julien och
dennes hustru Colombe som främsta roller. Det
kan hända att den grova farsen i
teaterkulisserna givits för mycket plats, men för Anouilh
representerar denna miljö hela den förljugna
värld i vilken Colombe hamnar när Julien blir
tvungen att ge sig ut i tre års värnplikt och
anförtror hustrun åt sin mor. Mellan Madame
Alexandre och Julien har aldrig rått någon
ömhet och när pjäsen börjar får vi se hur
Julien vrålande sparkar på dörren till sin mors
loge för att bli insläppt, medan hon sitter som
ett avgudabeläte och lyssnar till ”sin”
författares, ”sin” direktörs och ”sin” koafförs
smicker under det hon mödosamt fabricerar
sig en skönhet i stället för den som sedan
länge svunnit. När Julien har rest upptäcker
hans lilla ofördärvade hustru med häpnad
den underbara värld som fanns där utanför
de försakelsens stängsel Julien omgivit henne
med. Men Julien kommer tillbaka, full av
svartsjuka, efter ett brev som inspicienten
skrivit till honom. Han bestormar Colombe
med frågor, hans misstankar riktas mot allt
och alla, med häpnad och förtvivlan ser han
hur hans hustru förändrats. Till slut upptäcker
han att det är hans halvbror Armand som är
älskaren. Han kan inte fatta det: denna slappa,
i förtid åldrade vivör, är det honom hon har
föredragit? I en förtvivlad och grym scen
kysser han sin halvbror på munnen för att känna
vad det är som lockat henne, men medan han
med vämjelse torkar sig om munnen mumlar
han: ”jag begriper inte”. Han kan inte heller
under den stora uppgörelsescen som följer med
Colombe fatta hur hon, som var hans trogna
kamrat, nu kunnat finna sig i ett så enkelt,
så futtigt liv. Men Colombe förklarar med lugn
cynism och en sorts oberörd ingenuitet att hon
upptäckt att hon också hade ett eget liv, att hon
vill vara lycklig på sitt vis, att han bara trott
att de var lyckliga därför att han själv var det
och därför att hon var dum nog att tro honom.
I sin förtvivlan vänder sig Julien till sin mor,
som för första gången visar några mänskliga
känslor, men hon svarar: ”det är ni, som
ständigt ropar efter evighet, som är de verkliga
egoisterna, inte vi som tar dagen och dess
nöjen som de kommer. Vi begär inte mer än
vad vi själva kan ge.” Julien sjunker ihop på
en stol och i en sista scen, i en skärande
kontrast med vad som nyss utspelades, återser han
sitt första möte med Colombe när de en gång
lovade varandra att deras kärlek skulle vara
evigt.
Ett referat kan inte göra rättvisa åt de djupt
gripande scener som utspelas kring Julien. Han
är bror till Thérése i ”En vildfågel”, liksom
hon erfar han kärlekens, den mänskliga
gemenskapens omöjlighet. ”Colombe” är i linje med
”En vildfågel” och ”Eurydice”, men här är det
äktenskapets upplösning som skildras. Visst
känner vi igen flera av Anouilhs ledmotiv:
ungdom kontra ålderdom, livets oförenlighet
med människans evighetslängtan,
människornas djupa ensamhet och kärlekens
förgänglighet. Men psykologiskt är Colombe och Julien
mera utarbetade än t. ex. Orfeus och Eurydike
som trots allt stod symbolgestalterna nära.
Colombe spelas ypperligt av Danielle Delorme,
som i Sverige kanske är känd från
Colettefil-merna ”Gigi” och ”L’ingenue libertine”. Julien
gestaltas med intensiv dramatisk kraft av Yves
Robert vars rollskapelse placerar honom bland
de främsta unga skådespelarna i Frankrike av
i dag.
Det är också Yves Robert från ”Poof” och
”Colombe” som iscensatt den parodiska
”Com-plainte de Fantomas” i källaren La Rose rouge
vid Saint-Germain des Prés, där han spelar
efter teatern. Det är ett dråpligt,
utomordentligt lyckat litet skådespel med bl. a. ett lustigt
utnyttjande av skuggbildsteater. Texten är av
Robert Desnos och musiken av Kurt Weill, som
skrivit musiken till ”Tolvskillingsoperan”. Året
har överhuvudtaget visat sig ovanligt
gynnsamt för de unga krafterna. Jean Vilar, som
sedan några år organiserar festspelen i
Avignon, har på Atelier regisserat och spelat ”Henrik
IV” av Pirandello — en av årets bästa
föreställningar. Nu förbereder han hos Barrault
en uppsättning av Gides ”Oedipe”. Raymond
Hermantier, som allmänt utropats till Dullins
arvtagare, har äntligen fått en egen teater: Le
Vieux Colombier där han i en utmärkt
iscensättning uppför ”Flugorna” av Sartre i en
något ändrad upplaga. Georges Vitaly på
Huchetteteatern spelar en poetisk pjäs av den
libanesiske diktaren Georges Schéhadé:
”Monsieur Bob’le”, medan den kommunistiske
Clément Harari på Verlaineteatern spelar ”La
trågédie optimiste” av Vichnesky. Det finns
allt skäl att hoppas på den unga teatern i
Frankrike.
4 BLM 1951 IV
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
