Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Alltjämt Jean Anouilh
Med anledning av besk kritik som riktats
mot Roger Vitracs stycke, ”Le Sarbre de Mon
Pére” — man sade det var ett löst hopkok
utan byggnad och sammanhang, men erkände
att skådespelarna spelade som gudar —
publicerade Anouilh sällsynt nog en artikel, där han
påpekade att det var just det som var meningen.
Hela ändamålet med en pjäs, som han såg
saken, var att ge tillfälle till övertygande utspel.
”Min far var tillskärare i ett skrädderi”, skrev
han. ”Det var en fin och enkel man, men
utomordentligt kunnig i facket, och han satte hela
sin stolthet i sitt handlag. Själv övergick jag
till teatermakeri, men min dröm var alltid att
bli en lika skicklig yrkesman i min art som
min far. Och utan falsk blygsamhet kan jag
nog påstå att jag nu har ett hantverk i
fingrarna.” — Han hyllade Pirandello, som han
såg som den stora banbrytaren för modern
teater (en sak som man har kunnat gissa),
uttryckte sin beundran för Marcel Aymé,
lyckans gullgosse, som tycks ha fått till skänks
allt det som ”vi andra” (han själv, Achard,
Salacrou) har fått arbeta sig fram till, angrep
hela begreppet ”la piéce bienfaite” och
summerar: ”Låt oss lämna arkitekturens lagar åt
husbyggnadsspecialisterna, teatern är en
andens lek och anden kan mycket väl bereda
sin honung genom att surra från detalj till
detalj som bina.”
Anden, eller fantasin ... det ord han
använder är det oöversättliga ”1’esprit”. Och ”un jeu
d’esprit” är verkligen också ”L’Invitation au
Chäteau”, som den 9 mars spelade upp på
Dramaten under namnet ”Dans under
stjärnorna”. Ser man efter märker man nog hur
Anouilh har surrat från detalj till detalj. En
av praktblommorna är effekten med de
sönderrivna sedlarnas snöfall. Anouilh har använt den
förut, i ”En vildfågel”, men veterligen ingen
före honom; den är hans upptäckt och
inmutning, som han exploaterar till sista guldkorn,
och den blir också både visuellt och patetiskt
en höjdpunkt i pjäsen, fast den sitter där
mycket löst. En annan höjdpunkt, egentligen
lika oorganiskt vidfästad, är travestin på
klassisk tragedi, när de två löjliga damerna
plötsligt börjar tala alexandriner (kom bort på
Dramaten). Själva grundgreppet med en
skådespelare som hoppar ut som en person och
genast hoppar in som en annan är också en
rent teatralisk idé. Så som planen till sist
utvecklat sig har den idén blivit centralpelaren i
hela pjäsen. Men man kan gott tänka sig att
tyngdpunkten kunde stannat på något annat,
och att Anouilh i själva verket bytt plan flera
gånger under författandet, om han haft någon
alls, liksom Shaw, som använde liknande
arbetsmetod och brukade skryta med den. Temat
får utveckla sig ur episoderna, i stället för som
hos äldre författare tvärtom.
Undras om inte den där arbetsmetoden ut
ifrån teaterdetalj en är vad som gör Anouilh så
attraktiv för skådespelare och teaterchefer i alla
land? Men undras också om receptet inte är
dödligt farligt, om det t. ex. skulle råka i
händerna på en lättvindig och extrovert person, i
stället för på en som så nästan monomant ruvar
på vissa bestämda livsproblem som Anouilh
gör, och även oppositionsmannen Shaw (eller
Strindberg) ? I själva verket upphäver väl inte
den postpirandelliska konstruktionsmetoden
kravet på enhetlighet, skjuter det bara längre
in i författaren.
För resumé av innehållet må läsaren för
övrigt hänvisas till tidigare omnämnande från
Hälsingborg (BLM jan. 1950). Om Dramatens
framförande skall bara sägas att det var mycket
gott, enligt min åsikt bättre än det i Paris,
enligt tre mina bekanta bättre än det i London
och enligt en också bättre än i New York.
(Vi, samtliga dessa bedömare, är visserligen
svenskar.) Men det skulle nog ha vunnit ännu
mycket i lyskraft, om den annars utmärkte
Sture Lagerwall hade kunnat lägga av något
av den högaktningsfullhet, som synes ha
bekajat honom vid att stå på Dramatens scen,
och spelat ut den odygdige Horace, Anouilhs
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
