Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
”vrag” längs stränderna för att tillåta sig att
fritt fantisera, och att hans fantasier inte skulle
kunna segla, det hör ju till vrakgodsets
hemlighet och verklighet).
Det är mer än till hälften en bilderbok, därpå
tyder också att så många av de
ackompanjerande texterna verkar tillkomna efter
illustrationerna och ofta bara för att på ett för ögat
vackert sätt skapa ett uppslag av text och bild.
Vid dem skall jag inte uppehålla mig. Bokens
verkliga texter, de som oberoende av bilden
lever egenliv, är ett tjugutal. Temat är den
erotiske melankolikern. Den centrala dikten är
som sagt ”Eldorado”, men den är trots stora
partiella skönheter inte den bästa. Det är en
lång, till synes mycket dunkel dikt, men den
har, förefaller det mig, sin relativt enkla
upplösning. Den skildrar ett triangelförhållande
mellan en man och två kvinnor med
komplicerade växelströmmar av äganderätts- och
frihetsbehov som för de olika parterna har
växlande inslag av impotens både i
känslohän-seende och i fysiskt-erotiskt hänseende. I
bakgrunden skymtar en faders- eller
auktoritets-symbol. Som ofta är Folke Dahlberg utmärkt
när han skildrar sensuella krissituationer:
Hon: Lång tid var halsen med sitt smycke
oas i gränsland, lindring och förbidan.
Min ryggrad höjdes under händers tyngd
men natten gömde dem i sina — förgäves
bestod jag provet att med torra ögon
gråta ljudlöst över skötets tomhet.
Hans ögon kunde inte se dem, men jag såg
hans sammanvuxna ögonlock vars hår
omslingrade varandra — som drunknade,
som vattenväxter medan blåsten
rusar fram däruppe.
Men dikten har också ett parodiskt (?)
inslag som på ett inte alltid lyckligt sätt bryter
sig mot allvaret. Den avslöjar på ett intressant
sätt Dahlbergs förklädnadsmetod. Han tycks
vara ytterligt beroende av att till sitt
förfogande ha en färdig samling rekvisita som han
sedan på sitt eget sätt kan bearbeta. När det
gäller riggdetaljer, vrakgods etc. befinner han
sig i en förtrogen värld. För ”Eldorado” har
han valt en annan ”färdiggjord” symbolvärld,
nämligen Fort West, Puebloindianer,
generalens dotter, coyoter, zinkdiskar, karbiner och
revolvrar. Symboliken må vara aldrig så
genomförd, men om det verkligen är parodi som
är meningen så gör den ändå ett omedvetet
intryck, och om inte: så mycket värre. Folke
Dahlberg är för mycket av en allvarsman och
för lite av en naivist för att man inte skulle
känna sig besvärad både i ena och andra fallet.
Som synes är det inte någon spontan diktare
man har att göra med och kanske gör sig denna
genomreflekterade attityd bäst på prosa. Men
melankolikern Dahlberg är alltid intressant
både genom sin nästan katatoniska
noggrannhet och sin förfinade tankeflykt. Och han vore
inte den melankoliker han är om han inte
också kunde slå serena ackord:
Här vandrar dagarna förbi
ur färglöshetens källor stigna
och burna bort___
I andra trakter kan de blända och förströ,
här är de grå som regnen
och lika mjuka disas de och vika
förflyktigas som imman på ett glas.
Ett dygn är lik en konstlös vas
fylld med enbart blad.
Gunnar Ekelöf
SCHOLAE NATURS
Gustav Sandgren: Scholos Naturae. Bonniers
1951. 7:50.
Gustav Sandgrens ”Scholse Naturae” är på
92 små glest tryckta sidor. — En recension,
som skulle göra verklig rättvisa åt boken borde
vara betydligt längre. Ty den analys, som
behövs, är inte den som sammanställer och
komprimerar, utan i stället den, som upplöser det
komprimerade och lägger isär allt det som har
pressats samman i varje bild, varje sats och
varje med omsorg utvalt ord. — Läromästarna
i den vägens och föränderlighetens skola, som
Gustav Sandgren genomvandrar från vår till
höst på dessa 92 sidor, är både det oändligt
lilla och det oändligt stora, både myrorna, som
lapar vitaminer i marssolen, och Vintergatan,
som drar sin strimma över den höstliga
natthimlen. Och det är livets virvelstormar, som
drar fram genom boken, både när den
vårbe-rusade hackspetten kastar sig framåt mot
blåsten, när sommarens väldiga cumulusmoln
vandrar i luftströmmarna och när
stjärnhoparna virvlas bort som maskrosfrön i en
stormvind.
De små prosadikterna i ”Scholse Naturae”
kan liknas vid utsökta miniatyrer, kräsna i
valet och inplacerandet av färgerna, exakta,
åskådliga. — De kan också liknas vid melodier,
fulländade och okonstlade som fågeldrillar. De
har en utomordentligt fin uppfattning av
luftvalörer och ljusbrytningar och av den naturens
egendomliga dramatik som kan ligga i svanens
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
