Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
andebetagande vithet eller i en flock måsars
plötsliga frambrytande ur regndiset.
Gärdesgårdens gråa dräkt badar i sol. I det murkna
träet vaknar livet. Skalbaggar och larver spänner sin
rygg mot gömslets väggar.
Vårlöken kommer ljusgrön ur jorden där hästarna
stått på hösten och lämnat sin spillning.
Blomställningens skugga faller över det lavgrå träet och tycks
lyssna till malandet av käftarna där inne i veden.
Tranor sträcker mot norr. Deras långa halsar och
små huvuden ser ut som vårlöksknoppar.
Denna rena, fina, klara lilla vårmelodi, denna
kinesiskt utpenslade lilla miniatyr är endast en
av de många. Den är karakteristisk för ”Scholae
Naturas” också därför att den vädjar enbart
till ögat och örat. Och inte ett ögonblick till
luktsinnet. Ju längre man kommer in i boken
dess mer undrar man om Gustav Sandgren
glömmer kvar näsan hemma på skrivbordet när
han ger sig ut på strövtåg. Den nynakna j orden
luktar inte av j ord, tallen doftar inte i solskenet
— och inte heller doftar det nyutspruckna
björklövet. Och märkvärdigast av allt — när
författaren söker upp tibastbusken, som
blommar i de nakna hasselsnårens fina
gallerskugga, så tycks han inte ha känt att dess röda
blommor sänder ut en av vårens starkaste
dofter, en doft, som redan på avstånd förnimmes
som en farlig, ljuv, överväldigande närhet.
Den egendomliga doftlösheten i ”Scholae
Naturae” gör att boken bitvis verkar på något
sätt steril. Bild bakom glas — melodi
förnummen genom stängande murar. Och det är inte
utan att den glädje som genomströmmar den
också emellanåt förefaller ganska steril. Den
korresponderar å ena sidan med koltrastens
drill och med hackspettens ”gycklande jubel”
men den tycks å andra sidan gränsa till den
rena maniska uppsluppenheten. Poeten är så
berusat glad, livet är så härligt, och Gud är
den store esteten ”som diktat spindelns färd i
det solblå” och ”som ordnat nyanserna av
solens uppgång i dimman över en mörk sjö”. Och
författaren är en del av det fulländade
universum och gläds att vara till i det helas skönhet,
som han varken i livet eller i döden kan ramla
ut ur. Det enda han hatar är människorna med
deras målsättningar, ”deras fängelsetro och
redan gallermärkta ansikten”. Och han hatar
dem så som den maniska glädj en hatar det som
är den tröstlösa depressionens stränga och
tryckande auktoritet.
Recensenten har en gång stått med ett litet
utmärglat, bröstbensvasst fågellik i handen.
Och sett och sett på ett par fågelögon, som
trängt ut ur huvudet, täckta intill sin dubbla
storlek av tjocka, hornartade utväxter. Och
tänkt och tänkt på den långpina, som måste ha
skakat detta dunlätta ingenting, innan det i
total utsvultenhet tumlade mot en vägg och
slog ihjäl sig. Och på den levande, omätliga
ondska, av vilken åtminstone halva livet tycks
vara en utströmning. — Gustav Sandgren har
tydligtvis helt och hållet undsluppit sådana
upplevelser. Eller också har han inom sig en
osviklig mekanism, som sållar bort dem och hindrar
dem från att bli medvetna. Hans reaktion inför
naturens liv är i mycket den pubertetsberusade
gymnasistens, som för första gången tror sig
förstå ordet panteism. — Tycker man. — Och så
kommer det plötsligt glimtar av verklig
genialitet. Som när poeten iakttar en grönskimrande
skalbagge och undrar om den är fj ärrstyrd —
”fjärrstyrd från vågkommandon som alltid når
dess famlande antenner”. Eller det kommer
någonting så praktfullt som den lilla myten om
fiendskapen mellan åskan och graniten.
”Scholae Naturae” är den idealiska boken för
den kräsne esteten, för den tålmodige
analytikern — och även för den nyfikne psykologen.
Den är dessutom så vacker i sitt lilla fyrkantiga
format och med Stig Åsbergs utsökta lilla
vin-j ett på framsidan, att den måste vara den
idealiska presentboken för vem som helst.
Elisabeth Tykesson
MISSTRÖSTAN I STORA
DRAG — OCH I MINDRE
Stig Carlson: Mellanålder. Norstedts 1951.
6:75.
Ulf Palme: Pappersdrake. Bonniers 1951.
6:—.
Stora, i ordets bokstavliga mening gränslösa
perspektiv dominerar Stig Carlsons nya
diktsamling :
Europas tårar bränner dina ögon
som inte längre går att öppna
för annat än syner du sett till leda:
svartnande landskap i brustet ljus
och du ber om kontinenter
orörda av piskornas bett
där leendet ännu inte förfrusit
där läppar ännu rör sig till tal.
Men dessa underbara kontinenter finns alltså
bara i en overkligt vacker dröm, som poeten
aldrig tröttnar att frammana för att bittert
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
