Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
håna. Med vilken trosviss frenesi måste han
inte en gång ha omfattat sköna utopier, vilken
brinnande idealism måste inte ha varit
utgångspunkten för den outtröttliga ”misströstan i
stora drag” som nu präglar hans världsbild!
Ett slags världsbild kan man faktiskt säga att
boken ”Mellanålder” ger i kanske högre grad
än de flesta diktsamlingar. Visserligen är den
huvudsakligen skuggad av intryck ”sydöstvart”
men ingen kan förneka att den ändå är
representativ. Ingen kan finna denna misströstan
inadekvat — ”skriv några nya manifest om du
kan”. Det kan man inte. Och man följer litet
hjälplös skalden när han visar oss
idealismernas och hoppfullheternas ruiner. Någon gång
kan ”plommonsluttningarnas ilblå svimning”
matt lysa upp denna infernoliknande vandring
på kol som ännu inte riktigt slutat glöda,
glödande kol för människoanden själv. Det lysande
elände som kallas med detta stora namn får
sina svidande korrektioner i den raffinerat trött
hånfulla dikt som heter ”Sönderslagen
giftbägare”. Men eftersom nu människan inte har
mycket annat än människoanden att hålla sig
till — ”en livets trohet i kamp mot alla gudar”
— måste skalden ändå i dikten ”Prometeus”
ägna honom, den veritable, ett kort
pessimistiskt äreminne. Med mindre pietet kan poeten
demonstrera idealisten i folkhemmet eller den
flyghungrige Ikaros, som förvisad från sig sj älv
och förlorad i sig själv, kanske trodde ”att
riken byggs förutan jordisk plågas hårda
underlag” :
Stolta vingar dör i lufttomt rum. Ditt fall blev oskönt,
förödmjukad föR du stort. Vingbräckt, rymdbesegrad
nådde
du jorden — förfrusen spetsad av den verklighet du
svek.
”Ikaros” är kanske samlingens pregnantaste
dikt och det är inte bara temat som ger den en
nästan klassisk prägel. Men en dikt som ”Hero”
bär spår av att vara skriven under större tryck
och är intensivare intonerad med den speciella
rytm som man vant sig att förknippa med Stig
Carlsons poesi. Följande strof har en
expressi-vitet som nästan slår över i det burleska:
Repa vackra visan, vara sång och pipare i solomulen
dag —
ack hur fel du slintade, pang och nesa fick du,
ingen ton klang renare än den som halspulsådern ljög.
Duell-duett med plågan. Ingen av dig dög.
Strofen visar inte minst vilken vitalitet det finns
hos denne ovanligt naturbegåvade poet — all
världsbildens misströstan i stora drag till trots.
Det finns visserligen också i ”Mellanålder”
någon gång en viss mångordighet och en viss
tendens att maskera även enklare tankegångar
med rätt ansträngande och ansträngda
modernistiska komplikationer, men man måste betona
att diktsamlingen ändå har en renare och
klarare form än Stig Carlsons tidigare. Av det
stundom vackra men litet glaspärleglittrande
fosforistiska bildspråket i ”Men mina nätters
skålar” finner man här knappast några
störande spår.
”Jag är ej gycklare” säger Ulf Palme i sin
debutbok ”Pappersdrake”:
Bara rekvisitaman och inspicient
som har kontroll ifrån kulissens kikhål
och står med nyktert öga
bedömande konstgycklarnas bravader.
Ack, låt oss inte ta varandra så högtidligt! En
smula gycklare är nog alla människor som
framträder med produktiva insatser, det må nu
vara på scen eller färglagda dukar eller i det
svarta bok- och tidningstrycket. Det är på
gycklets art och karaktär det kommer an —
och det viktigaste är nog inte att stå med
nyktert öga i kulissen och kika i kulissens kikhål.
För den händelse Ulf Palme oförtjänt skulle
ha råkat ut för en så lillgammal tanke som att
det skulle vara märkligare att vara poet än att
vara aktör så vill man gärna ropa: Man kan
vara en stor konstnär och ändå vara en dålig
poet.
Någon direkt dålig poet är nu visserligen
inte Ulf Palme. Han kan skriva en dikt med
tankar i, till exempel ”Skurkäring”, han kan
skriva tänkvärt men oklart som i ”Jag mötte
trenne fåglar”, han kan skriva vackert som i
”Regnmorgon”, ge en kvick och effektfull bild
av livsanpassning som ”Detalj i svart-vitt” —
kanske samlingens finaste miniatyr — och den
dikt han med ett stort ord kallar ”Kvinnan”
och dess fortsättning har en viss imponerande
sensualism. Men någon poetisk lejonklo river
inte läsaren på dessa blad, någon örnvinge
sveper inte med ett markant sus över dessa sidor.
Varför sända ut pappersdrakar när man redan
visat sig kunna spruta eld? Åke Janzon
SOLANGE
Willy Kyrklund: Solange. Bonniers 1951.
7:50.
Som motto för Willy Kyrklunds nya bok
står en strof av Karin Boye, den om sången
som blir kvävd och innestängd och om längtan
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
