Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som når ingenting och som kanhända går upp i
mullen eller vattnet eller vinden. Som
slutanmärkning står ett påpekande av att författaren
inte har ”redogjort” för krig och ondska och
annat aktuellt, utan för det liv som levdes av
”två personer i tryggade omständigheter”.
Måhända, tillfogar författaren, saknar ett sådant
motiv allt intresse i vår tid.
Det gör det naturligtvis inte, och
författarens anspråkslöshet skulle kunna stämplas som
mindre lämpligt koketteri om den inte ingick
i ett komplicerat system av medkänsla och ironi,
revoltanda och svårmod, allvar och bisarreri
m. fl. antiteser. Detsamma gäller många av
hans (många) egenskaper. Kyrklund är en för
våra förhållanden ovanligt utspekulerad
författare. Men han gör sig inte till. Han är väl
underrättad om mångt och mycket, livligt
engagerad i sina underrättelser och ovillig att
vidarebefordra dem i någon annan form än den
oförfalskade, den stillsamt rörliga, den lekfullt
bistra. Samvetsömheten i (inte bakom)
arabeskerna är ännu tydligare i ”Solange” än i
Kyrk-lunds två föregående böcker.
”Tvåsam” (1949) handlade om förhållandet
mellan Övervaktmästaren, den
självändamålsenliga ordningens och effektivitetens talesman,
och den skuldtyngt och ineffektivt oansvarige
Vaktmästaren. Titelpersonen i ”Solange” och
hennes älskade, Hugo, är effektivt inordnade i
Övervaktmästarens idealvärld. Denna värld är
omänsklig, intill blodstårar eller skrattkramp
omänsklig, den kväver dem. I Hugos fall går
det ganska lätt. Han har slutat uppfinna
evighetsmaskiner redan när han träffar Solange,
accepterat att han inte är ”Edison eller
Napoleon eller Polhem eller Washington med
päronträdet” ; han lär sig att inte tänka eller känna
alls, eller att på sin höjd tänka på och känna
för eldsländamas underbara musik, vars
underbarhet består i att den ”omfattar endast sådant
som dess kompositörer inte har lyckats skapa”.
Han är med andra ord förnuftig. Solange är
inte förnuftig, hon vill dansa (fast hon redan
som barn fick höra att hon saknade taktsinne),
hon vill värja sig mot det som för henne är
själens död. När hon märker att skövlingen
av hennes ”heliga oförnuft” håller på att
fullbordas, vandrar hon ut och låter sig förvandlas
till en tuva starrgräs, går ordagrant upp i mull
och vatten och vind. Slutscenen visar hur Hugo
under pågående skallgång trampar omkring på
de våta tuvorna, iförd gummigaloscher.
Denna historia är alldeles konkret.
Övervaktmästaren representeras av det rationellt
organi
serade kontor i Stockholm, till vilket Solanges
och Hugos livsgärning är förlagd. Skövlingen
verkställs av fattigdomen, av tvånget att knussla
med allt, av tusen små förödmjukelser och
besvikelser som äter sig in i levandet. Av Hugos
erfarenhet: ”Liksom modet innebär att hysa
fruktan men betvinga den, innebär
ödmjukheten att hysa stolthet men betvinga den.” Av ”de
tröttas, fattigas och påtrampades val”, där
små-lyckan är det ena alternativet och ingenting
utom vanmakten det andra; ett lätt val, som
det kanske förefaller, men i längden ett mycket
svårt (det måste ju förrättas ideligen, ideligen,
och detta ökar vanmaktens chanser).
Kyrklunds bok har inte bara ”intresse i vår
tid”, den är — med en i de flesta avseenden
absurd j ämförelse — nästan förskräckande
aktuell bl. a. på samma sätt som Folke Fridells
romaner är det. Bl. a.: ”Solange” är, för att
tala med Grönköpings Veckoblad, i hög grad
dubbelbottnad. För övrigt är den ännu bättre
skriven än Kyrklunds tidigare böcker. Dess
prosa är rytmiskt levande, rikt men aldrig tungt
instrumenterad; endast i några av stil- och
stämningsbrytningarna mot slutet viker den av
från det perfekta. Många episoder har fått en
närmast lysande genomföring; så interiörerna
från kontoret, återgivna med infernalisk
uppsluppenhet och med en nästan omärkligt stegrad
realism av den sort som så felaktigt brukar
kallas mardrömslik. ”Det var verkligen komiskt
och plötsligt var det inte alls lustigt mera.”
Reflexionen är Solanges, och den är läsarens.
Effekten är Willy Kyrklunds, och den är stark
nog för att göra hans redogörelse till en av
dem som man inte skakar av sig.
Bengt Holmqvist
JENSEN
Johannes V. Jensen: Myter. Översättning av
Sven Barthel. Gula serien. Bonniers
1951. 11:—.
Enligt Anders Österlings förord återgår
urvalet i denna volym på Johannes V. Jensens
egna anvisningar. Det tycks inte enbart ha
hämtats ur de egentliga mytsamlingarna utan
även ur novellerna.
Recensenten måste till sin skam bekänna att
det är den första bok av Jensen han läser.
Kanske kan även reflexioner av en novis ha
intresse när det gäller en så accepterad
berömdhet.
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
