Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Att det anglosaxiska faller i ögonen är
självklart: Kiplings mannaideal och samtidigt en
viss kritik mot detta som måste vara naturlig
för en dansk: benägenheten till idylliska inslag
eller slutackord även i tragiska noveller eller
kåserier skrivna under tragiska
omständigheter (”Vårt hopp” av 1943) är påtaglig, liksom
jordiskheten.
En annan författare med ”mannaideal”,
Conrad, kom jag att tänka på i samband med den
verkliga Älmayerhistorien ”Modern”. Och för
att avsluta tråkiga men i och för sig nödvändiga
pejlingsförsök: Heidenstam. Inte så att de
skulle ha mycket gemensamt, men ibland
liknar de varandra som kontraster. Båda skrev
ju faktiskt ”myter”, och det kan vara intressant
att jämföra historieromantiken i legenden om
Ur a Kaipa (Svenskarna och deras hövdingar)
med den arkeologiskt dokumenterade och
torrare framställningen i Jensens ”Renj ägaren”.
Även mellan Heidenstams Sardanapalfantasier
och Jensens faraoniska historia ”Det stora
huset” finns denna kontrastlikhet.
Om j ag alltså med denna begränsade
erfarenhet skulle kunna se Johannes V. Jensen som
”den demokratiske Heidenstam” innebär det
inte att jag skulle finna honom alltigenom
tilldragande. Där finns, som hos svensken, en viss
dragning till allmännelig dålig smak, och där
finns som hos Kipling journalistiska
kuriositeter av ganska tvivelaktig kvickhet. Där finns
— och detta är en verklig anmärkning —
berättelser som alltför klart bär det oupplevdas
prägel, om det nu beror på att de är skrivna
efter hörsägen, tidningsnotis eller ”uppslag”.
Jag tänker då naturligtvis på ”Arabella”, ”Lille
Ahasverus” och ”Hos fåglarna”. Vad var och
en av dem innehåller hade kunnat sägas i två
rader. På så sätt liknar Jensen, som ofta
påtalats, H. C. Andersen att han kan träffa rätt i
några korta hugg men att han å andra sidan
kan dra ut en ”sann berättelse ur livet” till det
hart när olidliga.
Ett sådant kort hugg är den av Martinson
med rätta beundrade visionen av Fusijama, sett
från havet. Och Martinson som sett detsamma
bör vara vittnesgill. Ett till kort hugg är
”Timmerlasset”, en betraktelse över ingenting alls,
bara över att vara till och uppleva sig själv
som ett eko av de egna sinnena.
En viss blod- och jord- och jaktromantik
verkar på mig ”liten till växten”. Men jag
förstår att det groteska och litet osmakliga
infallet om hjärtat, som hoppar ur den döende
patientens mun ner på golvet och sedan som
en annan groda eller springigel genom fönstret,
genom staden och ut i havet mycket väl kan
ha varit och kanske verkligen är en eskimåisk.
eller indiansk saga — j ag förstår bara inte
meningen med att transponera den till vår tid och
kultur.
”Kulin”, där författaren verkligen lyckats
genomföra något oförbätterligt och
grimaserande kinesiskt sådant man känner det från
sagan om Kung Markatta, och ”Kvarnen”, där
han är på sin egen urnordiska sagas gata, visar
hans räckvidd. Båda hör till urvalets pärlor..
Det är självfallet att en man som till den
grad-vill vara en polyhistor också måste vara högst
blandad på mellanskalan. Gunnar Ekelöf
KONSTNÄRLIGT RAFFEL
William Faulkner: Det allra heligaste.
Översättning av Mårten Edlund.
Bonniers 1951. 13:50.
Allmänne åklagaren i Faulkners roman ”Det
allra heligaste” säger på ett ställe: ”Ni har just
hört vittnesmålet från kemisten och
gynekologen — vilken sistnämnde, som herrarna vet,
är auktoritet på de heligaste frågor angående
det heligaste i livet: kvinnan —.” Här är klart
besked om vad bokens titel syftar på. Men
eftersom kvinnan representeras först och främst
av Temple Drake, den 18-åriga (eller
17-åriga?) collegeflickan som inte just kan
berömma sig av några särskilt goda egenskaper
(hon karakteriseras som sval, rovlysten, kokett,
brackig och beräknande) blir bokens titel
mättad av ironi. Tvivlar man på det kan man
vända sig till advokaten Horace Benbows syster
Narcissa, en liten stupid, räddhågad, snäv och
egoistisk dam. Man kan också syna
bordellvärdinnan, Reba Rivers, den öldrickande
ma-tronan som under sin apparition av kvinnlig
Falstaff döljer en massiv småborgerlighet. Man
kan också gå till de ”kristna”, självgoda och
maktlystna sedlighetstanterna som effektivt
utövar sitt skräckvälde i den lilla staden. Eller
välja collegeflickorna ”med detta likartat
kyliga, oskyldiga, ogenerade uttryck som han så
väl kände till i deras ögon ovanför den
likartade målningen på deras läppar”. Man ser
linj en: nybyggarsamhälle, kvinnounderskott,
puritanism, teologiskt hyckleri, hysterisk
kvinnokult, erotisk omogenhet, moral ensidigt fattad
som sexualmoral, tabuföreställningar. Ruby
Lamar, lönnbrännaren Lee Goodwins
kamrat
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
