Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hustru, är bokens enda ”heliga” kvinnofigur:
lojal, sj älvf örglömmande, modig; det är väl
med en särskild, hemlig glädje Faulkner har
gjort henne till en f. d. prostituerad.
Men Faulkners manliga rollista är inte heller
den så lysande. Undantar man ett par naiva
frisörlärlingar, vars naivitet tecknas med
gnistrande komik, den godhjärtade halvfånen
Tommy och advokaten Horace Benbow, den
senare en svag, välmenande människa som är
uppfylld av ett stillsamt rättfärdighetspatos,
undantar man dessa så finner man bara kusliga
figurer: Gowan Stevens, en välgödd, oansvarig
och inbilsk skrävlare, Lee Goodwin, en
hårdför sälle som har avtjänat fängelsestraff för
mord, Van, en törstig slagskämpe utan
skrupler, senator Clarence Snopes, en lunsig,
obegåvad, strebrande halvherre och viktigpetter,
och till sist Popeye, det vackraste exemplaret
i hela det prydliga menageriet. Den senare
torde även en mycket minnessvag person
svårligen kunna glömma bort: den svarta,
stramande kostymen, det pomaderade håret, den
mikroskopiska hakan, den evigt rykande
cigarretten i mungipan, den sj ukligt tennblacka hyn,
de krängande, smala axlarna, den meningslösa
grymheten, den jämna, mjuka rösten — en
otäckt levande spökfigur som man inte kan bli
kvitt.
Det är inte många ljusglimtar i Faulkners
roman. Vid omläsning av den hade jag smått
hoppats att den inte skulle göra samma
mar-drömsaktiga intryck som den gjorde när jag
störtade mig igenom den för några år sedan,
men jag fick nu uppleva kusligheten lika
förtätad och obönhörlig som första gången. En
gangsterroman tippar ju lätt över från allsköns
ruggighet till befriande löjlighet om skruven
dras åt för hårt. Det finns kanske en liten
antydan åt det hållet kring händelserna i Old
Frenchman, lönnbrännarnästet: den ruvande
eller kringtassande, mörka och hemlighetsfulla
ondskan pressar nästan andan ur en; men
ruskigheterna får sedan sin väl avvägda motvikt i
ett framskymtande moraliskt patos eller bred,
oemotståndlig komik, vass kvickhet och
spelande ironi. Därför står det inga bakvägar
öppna genom vilka man hade velat smita ut.
Mardrömmen blir ett stycke handgriplig
sanning som man inte har någon möjlighet att
skjuta ifrån sig, någonting som mycket väl
kiinde ha hänt, det är man övertygad om. Vad
som ytterligare gör denna värld så kväljande
”riktig” är ju de ständiga bevisen vi får
dagligen och stundligen att alla värden är
under
minerade, att vi i varje ögonblick löper fara att
stiga ned oss i ett gungfly. Justitiemorden som
begås i Faulkners bok är bara en matt avglans
av verklighetens hiskligheter.
Svartklädda etiker hos oss är på ständig j akt
efter de tre farliga glosor som i
anständighetens namn endast får förekomma på
bekvämlighetsinrättningarnas väggytor, inte i
skönlitteraturen. I stället för att ivrigt speja efter dessa
ord skulle de andliga förkunnarna lämpligen
kunna studera konsten att göra sig hörd.
Författare som Faulkner vore nog inte några
dåliga läromästare. Gamla nötta klichéer,
urvattnade bilder, sömnig framställning,
intetsägande fraser, kort sagt: allt sådant som gör
att kyrkobesökarna är så lätt räknade, skulle
kanske bli mindre vanliga på sina håll inom
de andligas krets. Man skulle en dag möjligen
få bevittna det märkliga faktum att
predikningar blev lika skakande, sanna, fängslande
och djupt allvarliga som — Det allra heligaste.
Jag har avsiktligt avstått från att återberätta
innehållet i Faulkners bok, därför att jag tycker
att den är värd ett bättre öde.
En sak måste till sist framhållas: Mårten
Edlund har än en gång visat hur en svensk
översättning skall se ut. John Karlzén
MR MAUGHAM SJÄLV
W. Somerset Maugham: Sammanfattning.
Översättning av Sonja Bergvall. Gula
serien. Bonniers 1951. 11:—.
Jag kan endast tala, då jag vet vad jag skall säga
och saknar fullkomligt denna förmåga, som jag finner
hos flera av mina bekanta, att inlåta sig i samtal med
vem som helst.
Den som med dessa enkla ord konstaterar sin
bristande förmåga till kontakt med
medmänniskor kunde vara Somerset Maugham, men det
är Montaigne. Montaigne är en av de få stora
klassiska författare som Maugham inte nämner
i sin ”Summing Up”, men det råder knappast
något tvivel om att det i hög grad är ”Essais”
som varit förebilden för hans sätt att framställa
sina tankememoarer. Det vore frestande att
söka göra en jämförelse mellan de båda
herrarna — en jämförelse mellan författares sätt
att tala om sig själva nu och för
trehundrafemtio år sedan — men det bleve ett väl stort
försök och i detta sammanhang kanske en
smula ovidkommande. Men ett par likheter må
ändå nämnas: direktheten i argumentering och
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
