Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
stil förenad med en viss förbehållsamhet
beträffande intimiteter — herrarna är inte
andligt besläktade med Rousseau eller Strindberg
— den självkritiska självsäkerheten och den
ofrånkomliga driften att göra sin egen mening
klar för sig själv och sedan lämna den att gälla
för vad den är värd i övertygelsen att det enda
man kan vara säker på i denna verkligen mycket
ofullkomliga värld är att man inte kan vara
säker på någonting.
Den som tycker om att läsa Montaigne
kommer troligen också att tycka om att läsa
”Sammanfattning” — även om han köper detta nöje
till det möjligen ganska höga pris som det
innebär att nödgas konstatera, att mänsklig
intelligens och mänsklig förmåga att besvara
tillvarons svåraste frågor på tre och ett halvt sekel
inte utvecklats till den grad att de föranleder
några jubelskrän. Den som tycker om
Montaig-nes person (sådan han framträder i sina
essayer) kommer också att hysa en viss
sympati för Maugham (sådan han framställer sig
själv). De flesta människor älskar att tala om
sig själva, få är roade av att höra på när andra
gör det. Somerset Maugham hör obestridligen
till dem som gärna lyssnat på andra, och kanske
är det i sista hand detta som nu gör honom
värd att läsa. Han har ägnat ett liv åt att iaktta
människor och onekligen lärt sig ett och annat
— trots att han i likhet med Montaigne inte
haft någon större fallenhet för att komma i
kontakt med människor. Han berättar i sin bok
hur han ofta under sina resor hade turen att
ha med sig någon vän, som till överflöd besatt
denna talang som han själv saknade, och genom
vars förmedling han lyckades göra sina rön.
Det var det märkvärdiga slag av nyfikenhet
som brukar kulminera i produktivitet som drev
honom. Någon osviklig kärlek till
människosläktet hycklar han inte:
Mina sympatier är begränsade. Jag kan inte vara
annat än mitt eget jag, och delvis på grund av min
natur, delvis på grund av omständigheterna i mitt
liv, är det ett ensidigt jag. Jag är ingen sällskaplig
person. Jag kan inte berusa mig och känna en stor
kärlek till medmänniskorna. Festlig samvaro har alltid
tråkat ut mig en smula. När folk sitter på en krog
eller börjar sjunga medan de driver längs floden i
en båt, då är jag tyst. Jag har aldrig ens sjungit en
psalm. Jag tycker inte om att man rör vid mig och
måste alltid behärska mig för att inte dra mig undan
när någon sticker sin arm under min... Jag har
svartsjukt vaktat mitt oberoende. Jag är oförmögen
till fullständig hängivelse. Eftersom jag sålunda aldrig
har erfarit vissa av normala människors känslor har
mina verk omöjligt kunnat få den intimitet, den breda
mänsklighet och den naturliga höghet som endast
de största diktarna kan ge.
Man kan ha vilken mening man vill om
Somerset Maughams författarskap, man måste
under alla omständigheter finna denna
självdeklaration (som gör ännu starkare intryck i
oavkortat skick) i sin kärva balans
imponerande, ja, sympatisk. Den är inte vad man
brukar kalla ödmjuk,men den är intelligent och
oskrymtad. Den är strängt taget i ordets finaste
bemärkelse — om ordet nu har någon fin
bemärkelse kvar — moralisk.
”De största diktarna.” Det brukar vara
spännande att höra diktare kora de största diktarna,
men Maughams val är inte särskilt originellt.
Han nämner med förkärlek Dante och
Shakespeare. Han kallar Goethe och Aristoteles två
av de visaste människor som har levat, och han
hyser en outsläcklig beundran för Spinoza. Han
har engelska romanförfattares vanliga men
överraskande enorma uppskattning av Tolstoys
”Krig och Fred”. Betydligt mera personliga
synpunkter och värderingar kommer i dagen
när han bedömer engelska stilkonstnärer, när
han berättar hur han började skriva av Swift
sida efter sida för att lära sig effektivitetens
konst men hur han sedan efter många
experiment fångades av tjuskraften i Drydens mindre
fulländade men mera levande prosa.
Överhuvudtaget är de kapitel som på ett eller annat
sätt behandlar konsten att skriva oerhört
stimulerande — även om de synpunkter han har
beträffande konsten att författa dramatik måste
beröra mera idealistiskt inriktade diktare en
aning vemodigt (eller göra dem rasande).
Men Maugham berättar inte bara om
författarskapets glädjeämnen och faror och om
sin nu rätt avlägsna teaterkarriär, han känner
sig också manad att (med eleganta ursäkter
och milda reservationer) framlägga sina
tankar om religionen och om odödligheten, om
det onda och om möjligheten av fasta
värderingar. Dessa kapitel har anmälaren funnit
mindre intressanta än boken i övrigt, det ligger
ju tyvärr i ämnets natur, eftersom ämnet i stort
sett är det ovetbara, det som filosoferna i all
enslighet brukar syssla med (eller åtminstone
förr i tiden brukade syssla med). Det enda
värde Maugham säger sig uppfatta som ett
värde i sig är godheten, och mot godheten
borde ju inte ens den elakaste ha någonting
att invända. Men när han avfärdar skönheten
— han uppskattar alltså konstnärer men finner
esteter och konstnjutare tomma och eländiga
— genom att säga att konstens värde inte är
skönhet utan ”rätt handlande” och även drar
en slutsats som han erkänner inte behagar
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
