Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
honom, nämligen att ett konstverk måste dömas
efter sina frukter (”och är de inte goda är
konstverket värdelöst”) blir man en aning
irriterad. Hans innersta mening är alltså att
kulturens värde — han inbegriper här också
naturupplevelsen — är lika med dess inverkan
på karaktären. Detta vanmäktiga
menings-sökande förefaller mig meningslöst. Det är
givet att det är önskvärt och tilltalande om en
nattviol eller en Boccherinikvintett gör mig
mildare till karaktären och inspirerar mig till ett
flertal goda gärningar, men tanken att dessa
företeelser inte skulle vara ganska vackra (och
värdefulla) i sig själva förfärar mitt
ofilosofiska intellekt.
Montaigne beklagar sig i fortsättningen av
det stycke som citerades i början av denna
recension över sin ringa förmåga att berätta
historier. I det avseendet liknar inte hans
möderne efterföljare honom. Men Maugham har
i sin livsresumé i stort sett avstått från att
briljera med sin överlägsna anekdotkonst. Så
mycket mer måste man då beundra detta lätt
flytande föredrag, denna aforistiska
konversa-tionskonst vars lugna och naturliga
spiritualitet man sällan tröttnar att följa. Det är inte
otänkbart att hans ”Sammanfattning” kommer
att överleva det mesta han har skrivit, de bästa
novellerna kanske undantagna och möjligen
”Cakes and Ale”. Att boken i livskraft skulle
kunna tävla med Montaignes är naturligtvis
ytterst osannolikt. Men den har tillsvidare den
utomordentliga fördelen att vara samtida med
sina läsare. Vilket för de allra flesta arbeten
är nyttigare än att vara trehundrafemtio år
gammalt. Åke Janzon
HJALMAR SÖDERBERG
IN PÅ LIVET
Bo Bergman: Hjalmar Söderberg.
Minnesteckning. Norstedts 1951. 13: 50.
I raden av Svenska Akademiens
minnesteckningar har turen nu kommit till Hjalmar
Söderberg. Det hade man rätt att vänta sig sedan
Strindberg väl hade kommit med; nu vågar vi
alltså hoppas på Almquist och Vilhelm
Ekelund. Uppdraget har så gott som självfallet gått
till Bo Bergman, Hjalmar Söderbergs
ungdomsvän och diktarbroder genom åren, och det
vore svårt att tänka sig, att det kunnat
full
göras mer lysande, med mer inträngande
kon-genialitet av någon annan akademiledamot.
Med häpnad och beundran konstaterar man,
att den åttioårige essayistens prosa inte bara
är lika kristallklar, lika elegant utformad och
lika enkelt distingerad i snittet som någonsin
tillförne; det har kommit till nya strängar på
hans instrument, som här ljuder med fylligare
ton, muntrare och med mera rikt nyanserade
klanger än någonsin. Flödet från gamla
kärleksfullt omhuldade minneskällor tycks ha gått
i dagen och blandat in sitt melodiska och
livgivande sorl i det diktlandskap som här har
tecknats med säker och förtrolig hand; poeten
har stått upp till nytt liv och faller ofta
essayis-ten i talet.
Något överslätande vänporträtt är det
sannerligen inte tal om. Gränslinjen kring Hjalmar
Söderbergs gärning — den linje som det hör
till kritikens uppgifter att dra både kring
begåvningen och geniet — förefaller snarare att
på sina ställen vara för snävt dragen. I gengäld
finns där ett slags undervegetation, nästan
omärkbar när den inte består i brevutdrag eller
inströdda minnesfragment, en undervegetation
av ingående men aldrig kännedom om
föremålets verkliga meningar och verkliga
avsikter, om hans barndomsmiljö och
ungdoms-strävanden och om hans böckers
tillkomsthistoria. Hur strängt minnestecknaren än har
beskurit detta material, så har det skänkt
porträttet en enastående livsnärhet och intimitet,
en rikedom på avskuggningar och nyanser som
gör det särskilt välkommet — även om
diskre-tionsskäl har förestavat fullkomlig tystnad på
flera avgörande punkter. Sedan är det förstås
en annan sak, att man inte utan saknad tänker
på det väldiga stoff av närbilder, anekdoter och
personliga upplevelser som minnestecknaren
säkerligen gömmer på, och som Hjalmar
Söderbergs många trogna beundrare oändligt
gärna skulle vilj a stifta bekantskap med i annat
sammanhang.
Bo Bergman fäster vännens intellektuella
historia i åttiotalets kulturdebatt och
religionskritik och har inte svårt att visa upp, att det
är denna tråd som han i hela sitt liv skulle
tvinna vidare på, utan att dock någonsin
överskrida borgerlighetens kritcirkel. På
ensidigheten i Hjalmar Söderbergs kristendomskritik
behöver inte spillas fler ord; den betingades
enligt Bo Bergman av hans benägenhet att
syssla med problem mer än med människor,
av hans högst förklarliga vämjelse vid den
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
