Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
officiella religionsutövningen, där han sökte
mäktigt stöd hos ingen mindre än Kierkegaard,
och av hans stränga intellektuella
redlighets-krav. Hur fruktansvärt den kunde snedvrida
hans omdöme framgår bland annat därav, att
han, som redan vid tjugusex års ålder skrivit
så fina och inträngande essayer om
Heiden-stam, Fröding och Levertin, ansåg Strindbergs
senare produktion beteckna ”en djup
konstnärlig försämring” — detta alltså om ”Ett
drömspel”, Damaskus- och kungadramerna,
kammarspelen! Den allt överskuggande
san-ningslidelsen hos Hjalmar Söderberg, hans
fanatiska övertygelse —- ty ett stycke fanatiker
var och förblev han! — om existensen av en
objektiv sanning röner här all välförtjänt
uppskattning, men varken han eller hans essayist
tycks ha snuddat vid det kunskapsteoretiska
problemet, och det kan förefalla som om dess
tillvaro inte ens hade gått upp för de gamla
åttiotalisterna. Det intellektuella
sanningssö-kandet förlorar ju ingenting av sitt kategoriska
imperativ eller sin moraliska nobless genom
medvetandet om det villkorliga, det betingade
i varje verklighetsuppfattning. Skam och blod
klibbar däremot vid den pragmatism, som
upphöjer det villkorliga till något absolut och utan
vidare identifierar det sanna med det ur en
eller annan synvinkel matnyttiga och
opportuna; det var Hjalmar Söderbergs ovanskliga
ära, att han livet ut bekämpade pragmatismens
hydra, och på den punkten fick hans envetna
polemik en ny och mångfördubblad aktualitet
under hans senare levnadsår. En annan fråga
är den, om hans livsvariga kampanj mot
kristendomen bottnade i något slags
uppochnedvänd religiositet. Olle Holmberg var den som
först tog upp synpunkten, och Bo Bergman
fortsätter att diskutera den. Att den stridbara
ateism som Hjalmar Söderberg tog i arv från
åttiotalet och förband med dess
naturvetenskapliga världsbild innebar ett hetare engagement
än en senare tids resignerade agnosticism eller
slappa ointresse för hela problemkomplexet
förefaller klart nog och understrykes av
min-nestecknaren, men denne vill å andra sidan
göra en bestämd åtskillnad mellan intresse för
religiösa frågor å ena sidan, religiöst sinne eller
religiös begåvning å den andra. Granskaren
nödgas för sin del lämna frågan öppen och
skickar den vidare till religionspsykologerna
— i den mån de intresserar sig för den
lidelsefulla förnekelsens psykologi!
Bo Bergmans värdering av Hjalmar
Söderbergs vittra verk förefaller att i allt väsentligt
vara ovedersäglig, djupt initierad som den är
och buren av ett sällsynt klokt, prövat och
kultiverat omdöme; påfallande är dock den
höga uppskattningen av ”Gertrud”, den låga
av ”Doktor Glas”, och på den sista punkten
kan jag inte låta bli att opponera mig. Mig
förefaller det sålunda, som om Bo Bergman
orättvist undervärderade symbolvärdet och
symbolhandlingarna i romanen, som omöjligt
kan avfärdas som ett erotiskt triangeldrama.
Veterligen hälsade Hjalmar Söderberg med
stor tillfredsställelse Ebbe Lindes analys av
pastor Gregorius’ figur som en symbol för
kyrka och kristendom, och i mitt tycke råder
det inget tvivel om, att mordgärningen inte bara
är ett tyrannmord — ett privat sådant, men i
likhet med de flesta av historiens tyrannmord
utfört av en psykopat — utan också en
symbolisk klimax på en från början sund och riktig
reaktion, den som går ut på att värna kärleken,
en kvinnas rätt till eget kärleksval, mot den råa,
hänsynslösa driften, i detta fall närmast mot
våldtäkt, legitimerad av kyrka och samhälle.
Att det förekommer våldtäkt, eller vad man
kallar så, innanför äktenskapets ram såväl som
utanför, är väl knappast någon hemlighet, och
här rörde det sig om ett sådant fall. För övrigt
har Bo Bergman själv framhävt Hjalmar
Söderbergs ständigt vibrerande medkänsla, hans
karaktär av de undanskuffades och
brutaliserades diktare, som därför alltid väckte förargelse
hos litteraturens armbågsmänniskor. Vidare är
doktor Glas’ förflutna tecknat med långt flera
och finare nyanser än essayisten observerat,
med ett helt annat aktpågivande av de
psykopatiska drag som pekar fram mot
mordgärningen och ger denna sin motivering. Däremot
är romanens verkliga svaghet otvivelaktigt att
finna just där Bo Bergman velat förlägga den:
i den oberördhet efter mordet, som är så svår
att tro på hos denna sensibla nervmänniska,
hos vilken allt det irrationella, halvmedvetna
och oväntade måste ha brutit fram, om han
till sist skulle ha blivit en levande figur av kött
och blod, inte ett teorem.
Men Bo Bergmans lite torra och fantasilösa
bedömning av ”Doktor Glas” hör tydligen
också samman med, att om han fullt ut
uppmärksammat den religionskritiska idélinjen i
vännens produktion, så har han med
svårförklarlig och fullkomlig tystnad förbigått den
socialetiska. Essayisten har fixerat Hjalmar
Söderbergs ”kärleksdröm”, hans ständiga
förhärligande av ”la grande passion”, den stora, allt
uppslukande känsla mellan man och kvinna,
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
