Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
där hjärta och sinnen, det könsliga och det
andliga smält samman till en harmonisk, en
fulltonig enhet. Men denna dröm var dock
intimt förknippad med, oskiljaktig från den så
kallade sedlighetsfrågan och tidens
äktenskaps-debatt. Genom alla sina romaner — alltifrån
det okynnigt nålfina rispandet i ”Förvillelser”,
över melankolin i ”Martin Bircks ungdom” och
upproret i ”Doktor Glas” till det mörka och
förtvivlade patos som besjälar ”Den
allvarsamma leken” — fortsatte Hjalmar Söderberg
att bekriga dubbelmoralen, den råhet i
uppfattningen av kärlekslivet, som delar upp
erotiken i två sorter, en anständig och falskt
idealiserad, som bör leda till giftermål, och en
sinnlig som inte får erkännas utan på sin höjd
tolereras i skumrasket eller förfulas och dras
ner såsom föremål för plumpa skämt. På den
fronten — där stridsyxorna sannerligen inte är
nergrävda i den dag som är — höll Hjalmar
Söderberg ett viktigt avsnitt tätt, tätt intill det
som med den äran försvarades av Ellen Key.
Ja, jag vågar ännu en gång påminna om de
förbisedda likheterna mellan Hjalmar
Söderberg och den stora kvinnliga essayisten.
Bortser man för ett ögonblick från de skymmande
olikheterna mellan ett patetiskt temperament,
fullt av kvinnligt känslosvall, trosvisshet och
tankeflykt, och ett sällsynt klart intellekt,
genomsyrat av manlig rationalism, desillusion
och ironi, så visar det sig genast, att Hjalmar
Söderberg i det längsta fortsatte att variera
samma tema som Ellen Key, och att detta
centrala tema i hans diktning visserligen hade sin
klangbotten djupt ner i hans eget inre, i hans
egen längtan och dröm, men att det också var
tidsbetingat och idébestämt.
Det lidelsefulla intresset för en diktare, som
en gång varit ens första ungdoms stora bloss
och som på livsviktiga punkter visade sig hålla
måttet, må tjäna som förklaring till
diskussions-ivern. Bo Bergmans minnesteckning rymmer
så många skarpsynta detalj iakttagelser, så
många slående reflexioner och en så överlägsen
och frigjord syn på hela den gångna epok, som
varit både föremålets och minnestecknarens
egen, att en granskning annars lätt kunde ha
förlorat sig i fadda instämmanden. Främst ville
man fästa uppmärksamheten vid analysen av
Hjalmar Söderbergs stil, där Herman Bang och
H. C. Andersen satte tidiga spår innan de stora
fransmännens inflytande kom till; vid
karakteristiken av Martin Bircks tragik som
psykologisk snarare än ekonomisk; vid iakttagelsen,
att Söderberg aldrig kunde bli en riktigt stor
berättare, därför att han var mer intresserad av
varför något skedde än av hur det skedde. Och
så vidare. Minnesteckningen är disponerad i
sex avsnitt, slutna kring var sitt huvudparti av
ämnet. Den äger alltigenom den klassiska
essayens avrundning och diskret personliga
turnering; den utgör en avslipad enhet, vilar
i sig själv likt ett i sin art fulländat
konstverk. Holger Ahlenius
EN DEKADENT?
Roland Fridholm : Sångmön av Pungm akar bo.
En studie över Karlfeldts diktning med
förord av prof. Sverker Ek.
K. F :s förlag 1951.
10:—.
Man måste starkt beklaga att Roland
Fridholm inte hann alldeles fullborda sin bok om
Karlfeldt. I det skick som den nu efter hans
död föreligger gör den ett mycket
fragmentariskt intryck. Snabbt avklippta tankegångar,
gapande luckor, stilistiska inadvertenser,
upprepningar och motsägelser möter ständigt
på sidorna i ”Sångmön av Pungmakarbo”.
Dessutom tycks den ursprungliga planen ha
varit mindre lyckligt genomtänkt. Fridholm
var en stor kännare av rytmiska
påverkningar, och den vanskliga konsten att
analysera sådana utövade han med en iver
som gränsade till raseri. De i många fall
intressanta rön som den begåvade och
tem-peramentsfulle forskaren här gjort, är ofta
mycket oförmedlat insprängda i de mest
skiftande sammanhang, vilket i hög grad förrycker
framställningen och gör boken ganska svårläst
och i vissa partier rent onjutbar. Men detta
oöverlagda moment ger också boken dess vitala
värde, dess representativa värde. Roland
Fridholm var av allt att döma en utpräglad
idémänniska, Karlfeldt var det inte. Fridholm var
fascinerad av rytmik och artistisk fulländning,
Karlfeldt var en av den svenska diktens mest
fulländade artister. Intresset för Karlfeldt
kommer hos Fridholm nästan att avspeglas som ett
slags kärlekshat, han vill avslöja skalden in
till skelettet för att bereda väg för en riktigare,
en sannare uppskattning. Men det är inte lätt
att avslöja Karlfeldt, och man har ett starkt
intryck av att Fridholm vida överdrivit
originaliteten i sina bedrifter på samma gång som han
överdriver vidden av sina iakttagelsers
giltighet.
5 BLM 1951 IV
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
