Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Att Karlfeldt i sin ungdom troligen tagit
starka intryck av Julius Langbehns
”Rem-brandt als Erzieher” har redan påpekats i Olof
Lagercrantz’ utmärkta studie ”Jungfrun och
demonerna”. Fridholm har förtjänstfullt
utvidgat jämförelsen mellan Fridolingestalten
och Langbehns konstnärlige bonde,
”erdgebun-den und erdbefreundet”. Den psykologiska
bakgrunden till Fridolinskapelsen anser han vara
att Karlfeldts upplevelse av ”social tvetydighet”
var så stark, att han måste skaffa sig
kompensation i dröm och dikt. Men när författaren
förbinder denna upplevelse av
Rembrandt-tyskens idealförkunnelse — i vilken han med
en typisk stark accentuering naturligtvis ser
den mest outrerade förnazism med uppenbar
Blut und Boden-mystik — med Heidenstams
inflytande på Karlfeldt går han nog en smula
till överdrift. Att Heidenstam, herren till
Naddö, ”den ensamme vittre junkern på en
åldrig gård”, som social typ skulle ha varit
av så enorm betydelse för Karlfeldt, som
Fridholm vill låta påskina, är nog tvivelaktigt. Han
citerar på ett ställe slutstrofen i ”Jag lefver
allena”, påpekar sedan att versschemat i
varannan rad bar en versfot mer än ”Stjärnorna”
i Heidenstams ”Dikter”, varefter han låter den
ganska lilla likheten mellan ”gräset på kullen”
och ”blåsten på kullarnas gräs” hjälpa till att
stödja älsklingstesen att ”själva den lantliga
ungkarlen” har drag av Heidenstam. Det är
något mycket okänsligt i denna jämförelse.
Både ”kunstlerischer Bauer” och lantlig
borgare kan man, om man så vill, kalla Fridolin.
Men vad hade han i grunden för likhet med
den oborgerlige Heidenstam? Och Fridholm
glömmer här, som på så många andra
väsentliga punkter, att Karlfeldt var en stor
humorist. Fridolinskapelsen är ju i hög grad en
artistisk lek, ett trögt och värdigt och allvarligt
skämt. En lika vådlig abstraktion gör sig
Fridholm skyldig till när han, efter en naturlig
jämförelse mellan Fridolins motpol (eller
snarare komplement) löskerkarlen och Lucidor
som clericus vagans, också vill pressa in denna
gestalt i Heidenstaminflytandets schema.
Därför att löskerkarlen säger sig vara ”en främling
fjärranväga” är han naturligtvis en like till
Hans Alienus! Man sammanställer alltså
Frid-holms resultat: Fridolin har drag av
Heidenstam, löskerkarlen av Hans Alienus.
Naturligtvis är förmågan att upptäcka motivlikheter
ovärderlig hos en litteraturhistoriker, men
förmågan att göra psykologiska distinktioner och
stildistinktioner är ännu oumbärligare. Annars
hamnar litteraturvetenskapen i den rena
naiviteten eller i knappologi.
”Löskerkarlen har liksom Hans Alienus
mycket av den nietzscheanska övermänniskans
ödsligt glättiga högmod.” Frågan är om
Fridholm sj älvt riktigt har trott på denna överdrift
— då skulle han väl knappast i samma andetag
ha citerat raden: ”Jag är så glad att jag fått
lefva.” Men han gör sitt bästa och hittar
åtminstone en Nietzscheformel att etikettera
denna väl i själva verket ganska ödmjuka och
föga ödsliga utsaga med, han kallar det
nämligen ”tragisk optimism”. Tragisk optimism
och ”amor fati” kan man utan tvivel hitta hos
Karlfeldt. Fridholm hittar den naturligtvis i
”den vår de svaga kalla höst” och han
återfinner nietzscheansk livskänsla av liknande slag
i Heidenstams ”Höstsång” och ”Åkallan och
löfte” och i Karlfeldts ”Löskerkarlarnas sång”.
Mycket i dessa sammanställningar har
säkerligen en kärna av sanning, men
argumenteringen är ofta fladdrande och oklar och
bemängd med besynnerliga överdrifter.
I sin iver att uppspåra (och brännmärka)
nietzscheanism hos Karlfeldt blir Fridholm till
och med så rabiat, att han retar sig på det
jämförelsevis oskyldiga ordet ”gamman” i
”Vinterhälsning”. Gamman, menar han, är ett
ord som vill ge en föreställning om
”gammal-svenskt slitstarkt vadmal åt vad som i grunden
är den nietzscheanska glädjens trasgrannlåt”.
Det måste ju medges, att ”Vinterhälsning”
tillhör Karlfeldts mera svåruthärdliga poemer.
”Möter du nordanvinden, karl”, är ett vulgärt
anslag med så rödblommig kraft att man inte
skulle kunna hitta ett motstycke till det — ens
i Nietzsches vinterhyllning i ”Auf dem
Öl-berge”. Men när Fridholm fortsätter sin
latenta tankegång och betonar att en själsligt
frisk människa knappast har något behov av
att fabla om ”Die grosse Gesundheit” och
därmed flyktigt antyder sitt lätta tvivel på
Karlfeldts andliga hälsa, är han nog ute i en alltför
brant backe. Man vill faktiskt gärna i det
längsta tro, att många som i ord och åthävor
uppskattar psykisk friskhet också kan vara
friska. Hälsan tiger still — ibland. Men ibland
är den så skrytsam att den anser sig önskvärd.
Och kan mycket väl plädera för sin sak utan
att vara maskäten.
Man skulle kunna tro att Fridholm med sina
lätt antydda tvivel på Karlfeldts sundhet med
frenesi skulle ha studerat skaldens
otvivelaktiga intresse för det demoniska. Men han är
mera idéhistoriker än psykolog, och hans ur
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
