Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
litteraturhistorisk synpunkt ojämna men
värdefulla utläggning av ”Jungfru Maria”,
”Natt-yxne” och ”Häxorna” kastar inte något
påfallande nytt ljus över Karlfeldts personlighet.
Men kanske kan man ändå, starkt intresserad
men kanske inte alldeles restlöst övertygad, ta
del av uppfattningen av ”Häxorna”:
Isacharums sultanat och Demiurgens är detsamma
som Sardanapals. ”Pilgrimens julsång” är
nittiotals-dikten framför andra. ”Häxorna” är också försök till
en uppgörelse med det estetiska njutningslivet, mera
tveklöst frän, mera rakt på sak, men lika rusad av
ångorna från den värld den vill göra upp med.
Fridholm har alltså här kommit till ett resultat
som erinrar om Victor Svanbergs i essayen
”Idyllernas tid”. Men att på frågan varifrån
det härligt rysande och rasande i dessa dikter
kommer endast svara att den kommer från den
hemliga känsla av skuld som är ”ett omistligt
element i fin-du-siécle-diktens verkligt
raffinerade njutningsliv” är att nöja sig med ett
litteraturhistoriskt rön i ett dj uppsykologiskt
spörsmål. Kanske kan man heller inte fordra
mer.
Fin-du-siéclestämningen med dess dragning
till undergång och död som ett komplement till
hängivelsen åt skönhet och njutning är för
Fridholm en perversitet. Han frikänner dock
generöst Karlfeldt från den sadism som han
ständigt hittar hos Nietzsche och Heidenstam.
Däremot vill han gärna rätt mycket reducera
den traditionella bilden av Karlfeldts ovanliga
manlighet. I sin intressanta och roliga analys
av ”Hästkarlar”, där han verkningsfullt
härleder stoffet och bildspråket från Hesekiels
skildring av Oholiba och Assurs söner, menar
han att Karlfeldt i själva verket ser husarerna
och dragonerna med Oholibas okyska ögon.
Svagheten för det sjusärdeles karlavulna hos
dessa beridna knektar är ”inte fullt och
helt den utvecklade mannens. Det ser bara så
ut.” I denna uppskattning för ”soldateskens
kollektiva sex-appeal” (!) kan man naturligtvis
drömma in alla de tänkbara ruskigheter som
man med hjälp av den historiska utvecklingen
också kan läsa ut ur sin Nietzsche. Men
Fridholm tvekar ändå ett ögonblick och säger om
dikten: ”Den är fadd, därför att den blir
meningslös så länge man inte vill läsa ut en
verkligt kuslig mening ur den.” Det är en klok
tvekan. ”Hästkarlar” är verkligen snarare en
meningslös än en kuslig dikt. Hyllningen till
de bålda ryttarna är inte kusligare — och inte
omanligare — än hyllningen till ”Julia, se
djupp, djupp, djupp, se Julia Djuplin!” Det
är lättare att hitta innehållslösa dikter hos
Karlfeldt än hos någon annan stor svensk skald.
Men någon ”omanlig” dikt söker man nog
förgäves. Hans smak för det yppiga både när det
uppenbarade sig i kjolar och när det förekom
stoltserande med mustascher till häst med ståt,
buller och geding var inte precis ”flickaktig”.
Hans register var betydligt större än så, men
basen var en svaghet för vitalitet, potens och
barock. (Vem kommer nu och avslöjar ”le
grand siécle” som förnietzscheanskt?)
Äke Janzon
ROMANTISKA BREV
Amalia von Helvits brev till Erik Gustaf Geijer.
Översatta och utgivna av W. Gordon
Stiernstedt. Bonniers 1950. 18: 50.
T vå väninnor. Helena Nyblom och Anna
Hamil-ton-Geete. Brev sammanställda av Holger
Nyblom. Norstedts 1950. 18:—.
Amalia von Helvigs brev till Geijer har
äntligen i svensk översättning överlämnats åt
offentligheten. Det var inte en dag för tidigt,
och det är svårt att förstå utgivarens, friherre
W. Gordon Stiernstedts tveksamhet, ty här
finns inte en rad, som ens den mest pietetsfulle
kunde finna neddragande. Sedan är det en
annan sak, att de tyska originalbreven tidigare
har varit tillgängliga för forskningen, och att
det knappast kan finnas mycket av vikt att
till-lägga till den skarpsinniga analys av breven
och av Amalias betydelse för Geij ers
produktion och personlighets växt, som Elsa Norberg
har företagit i sin sällsynt ståtliga och
inträngande avhandling. Hon har påpekat, hur
flytande gränserna den gången var mellan
vän-skapskult och kärlek, och det är överhuvud
ytterst vanskligt att ur de tunga ordbrokader
som hörde till tidsstilen skala fram de
psykologiska realiteterna. Men det kunde vara frestande
att på ett par tre punkter försöka skruva ner den
ideella högstämdheten i dessa brev, att
uppspåra de mänskliga, alltför mänskliga drag som
till äventyrs döljer sig bakom all den
övernaturliga ädelheten — särskilt om man ibland
ertappar sig med att finna denna en aning
påkostande.
Det förtjänar då ihågkommas, att Geijer om
inte bokstavligt så åtminstone bildligt talat slet
sig ur Amalias kärleksfulla armar för att skynda
hem till Värmland och gå i brudstol med den
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
