Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sedan sju år trofast väntande Anna Lisa. I
breven till henne hade han smusslat bort eller glidit
över sanningen om relationerna till Amalia, och
redan det tyder ju på dåligt samvete. Men inte
heller Amalia har fått ro i sinnet förrän Gei jer
lovat henne ”att i mitt namn handla hedervärt”,
och hon utbreder sig om förmånen att få vara
”hans själs samvete”. Att ha återkallat den
älskade till hans plikter mot en annan kvinna,
det var säkerligen en ganska bitter förmån, och
i Amalias långa epistlar från sommaren 1816
— med deras upprepade sympatiförklaringar
för ”den älskande bruden”, med markerandet
av själva klockslaget för vigseln just den dag
den ägde rum och med det något
häpnadsväckande kravet att Geijer ska hälsa sin unga
hustru och tala med henne om Amalia — tycker
man sig läppja på en högst säregen brygd, en
brygd av rönnbärsfilosofi och självplågeri, av
kärlekskval och svartsjuka, tillsatt med några
droppar av den naturliga men kanske inte
alldeles osjälviska lusten att insinuera sig mellan
de nygifta. Att hon lyckades med detta sista,
är ju lika allbekant som Anna Lisas sorg och
bestörtning vid upptäckten av den röda
plånbokens innehåll, och vi har hennes egna ord på,
”att detta sår länge blödde och förbittrade den
första tiden av vårt äktenskap, i synnerhet som
oupphörliga brev ankom från fru Helvig med de
sorgligaste skildringar om hennes kärlek,
saknad och olycka”. Kan Amalia ha varit
fullkomligt aningslös beträffande denna effekt av sina
brev? Är det inte att förutsätta alltför mycken
oskuld hos en erfaren, fyrtioårig dam, vilken i
samma veva som hon förklarade Geijer sin
kärlek på äktkvinnligt manér inte kunde hålla
tyst med, att det ”bland alla Tysklands mest
betydande män” fanns de som utan framgång
”visat mig intresse och mer än det”? Och om
man till Anna Lisas ovan citerade uttalande
lägger Geijers egna ord till Malla Silfverstolpe
vid ett senare, remarkabelt tillfälle, att Anna
Lisa var ”mera plågad än lycklig av
kärleks-betygelser”, så undrar jag om inte myten om
Geijers lyckliga äktenskap behöver retoucheras
en smula. Elsa Norberg har framhållit, att han
var bunden av småborgerliga kvinnoideal och
hörde till det otal svenska herrar som vill vila
sig när de kommer hem, men fråga är, om inte
Amalia kan ha bringat honom på andra och
bättre tankar, om han inte i fortsättningen
plågades av misstanken att ha gått miste om något
väsentligt i sitt liv (kanske också om en kvinna,
för vilken hans kärleksbetygelser varit mer
välkomna än för den blyga och hämmade Anna
Lisa), fastän han med munnen ihärdigt
förnekade det. Kanske var även detta en ”tanke,
vars strider blott natten ser”.
Att Amalia var en kvinna av kött och blod,
inte en romantisk änglagestalt, därom ger breven
också andra besked. Öppet vidgår hon på
hösten 1816 sin glädje över att Geijer låter ledsen
i sitt senaste brev: ”Huru tacksam är jag ej för
dessa mörka moln, dessa vemodiga tongångar,
som åter ha så bemäktigat sig den kära sj älen.”
Å andra sidan är det svårt att återhålla ett
leende inför det snirklade sätt, på vilket hon
i början av 1818 liksom urskuldar sig för att
hon väntar ett barn med sin man, ett sätt att
uttrycka sig som inte enbart kan vara betingat av
tidsstilen: ”Naturen låter mig hoppas på
ersättning för en förlust, vars storlek den bäst
känner, som sedan dess smakat en faders glädje.
Detta är den enda och mildaste vägen att
försona mig med ödet — det tror och förstår väl
också min vän, som känner så djupt och står
naturen så nära?” Detta med naturen är
obetalbart. Även denna ”stolta ande”, såsom hon
obesvärat kallade sig själv, kunde för övrigt
gå med håven, som då hon i november 1822
röjde sin smärta över att inte kunna bidraga till
Geijers lycka och i det uppenbara hoppet att
bli motsagd talade om ”det oblyga i en
efterhängsenhet, vilken — om ej obesvarad — dock
ej är Dig oumbärlig, varför jag blir ett
tröttsamt påhäng till Din övriga tillvaro”.
År 1825 träffades de åter på tysk botten, och
det sinneslugn, som hon någon tid därefter
försäkrar att hon äger, gör inte ett riktigt
övertygande intryck. Gripande är hennes oro över
vad hon kallade hans ”tigande
självtillräcklighet”, den inbundenhet gentemot sina närmaste
som med åren blev alltmer framträdande hos
Geijer, och som hon själv måhända var den
yttersta och ofrivilliga orsaken till. Kanske hade
Geijer vid deras nya möte blivit smärtsamt
påmind om, att Anna Lisa med alla sina utmärkta
egenskaper inte var honom andligen
jämbördig och inte heller var av varmblodig ras, och
kanske låg det i Amalias nästan ångestfullt
besvärjande uppmaningar till honom att
frigöra sig från denna självförsj unkenhet en
dunkel skuldkänsla, en bävande misstanke, att
björnen stängt in sig i sitt ide och i hemlighet
slickade sina sår, sedan den en gång genom
henne väckts till medvetande om att det kunde
ha existerat en annan värld, en annan lycka än
den ljumma trygghet som idet representerade.
Ty det är inte bara den litterärt begåvade
Amalia von Helvig som här träder oss till mötes,
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
