Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner - Harry L. Schein: Staten och filmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATEN OCH FILMEN
engelsmän tillämpar; men mot detta
tillvägagångssätt kan också invändas att det innebär
ett slags distansering från gängse fransk och
engelsk skrift. I den nya ordlistan har
bur-geoasi fått vika för bourgeoisie, och i några
nytillkomna franska ord med ou behålls detta
tecken — trots att mängder av gamla ord med
svenskt u som tecken för franskt ou får
behålla sin stavning {kurir, furnera). Att vara
konsekvent i stavningsfrågor är omöjligt, och
att redaktören känner sig ytterligt tveksam
röjer han genom att i många fall sätta lånords
försvenskade stavning och originalstavning
som fullgoda ekvivalenter sida vid sida.
En synnerligen väl grundad
försvensknings-aktion har satts in på ett speciellt område: det
långsläpiga och osvenska (tyska) sc/i-tecknet
har i några ord fått vika för vårt nationella sj.
Sistnämnda tecken uppfattas nu tydligen som
normaltecken för det ljud det gäller, ty det
begagnas i den nya ordlistans
uttalsbeteck-ningar (där vi alltså har sluppit 8:e upplagans
gruvliga schangdarmj. Den nya upplagan
föredrar sjakal och sjal framför de äldre tyska
stavningarna med sch, och den medger också
stavningarna kautsjuk och sjasa. När nu detta
viktiga medgivande har gjorts blir det svårt
eller omöjligt att slå vakt om icA-stavningen i
andra ord av samma slag, dvs. dels exotiska ord
som schack och schah, dels sådana vardagliga
ord som våra interj ektioner.
Även i några franska ord går den nya
ord
listan till attack mot det fula scA-tecknet, men
här tycks redaktionen tveka mellan övergång
till sj och ch. Den äldre upplagan hade
nämligen schappa och papjemasché, den nya sjappa
och papjemaché. För min ringa del tycker
jag att ch i många franska ord kunde gå väl
för sig, eftersom detta tecken hos oss är
synnerligen fast inarbetat som tecken för s;-ljud, och
pieteten mot det främmande språket är dock
en mycket beaktansvärd synpunkt. Det ligger
någonting oändligt rörande i att millioner
svenskar år ut och år in, århundrade efter
århundrade tålmodigt petar in milliarder små
onödiga s framför ch i många franska och
även några engelska lånord — i den totalt
oriktiga tron att de därmed åstadkommer något
slags försvenskning av sådana ord. Den även
nationalekonomiskt betydliga tid som ägnas åt
denna bisarra hantering kunde användas
nyttigare.
Till sist ett par ord om den principiella
frågan, varför de som ansvarar för Svenska
akademiens ordlista på vissa punkter har förbättrat
våra lånords stavning. Svaret måste bli, att det
har skett under opinionens tryck — men
troligen en ganska liten, målmedveten opinions.
Att den nya ordlistan (för att bara ta ett
exempel ur högen) har inskränkt bruket av sch
måste bero på att en del herrar och damer i
tidningar och böcker på egen hand har börjat
skriva sjal och sjakal.
Åke Thulstrup
STATEN OCH FILMEN
av
HARRY L. SCHEIN
BLM är väl egentligen inte rätta platsen för
en diskussion av filmkrisen, denna härva av
skattepolitik, kartellavtal och avancerad
bokföring, som redan har stötts och blötts, lösts
och missförståtts i ett otal artiklar. Att denna
krönika ändå sysselsätter sig med frågan beror
inte bara på att förra månaden varit sorgligt
tom på goda filmpremiärer. Det finns
nämligen intressanta fast beklämmande perspektiv
på samhällets’ behandling av filmfrågan, vilka
är typiska för dess allmänna kulturpolitik.
Vid årsslutet upphörde all inspelning av
svenska spelfilmer. Producenterna angav som
skäl att det inte lönade sig att spela in film
och deras påstående har verifierats av 1950
års filmutredning som för genomsnittsfilmen
visat förluster på över 100 000 kronor.
Man kan naturligtvis fråga sig varför inte
producenterna med sådana förluster redan för
länge sedan slutat att producera film. Skälen
är flera.
Till att börja med går naturligtvis inte alla
filmer med förlust, i synnerhet inte sådana som
i fortsättningen för enkelhetens skull kallas
”Åsa-Nisse”. Trots den höga nöjesskatten har
det alltid funnits en viss, fast ständigt
minskande vinstchans.
Kostnaderna för en filminspelning är vidare
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
