Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Harry L. Schein: Staten och filmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATEN OCH FILMEN
långtifrån proportionella mot filmens kvalitet.
Den ominösa ”Lappblod” var en dålig
millionfilm, ”Flicka och hyacinter” gick på mindre
än 300 000 kronor. Exemplen talar för sig
själva men stöder dessutom samstämmiga
uppgifter att inspelningstekniken är i trängande
behov av en långtgående ekonomisk och teknisk
rationalisering.
Det viktigaste skälet är dock att de största
producenterna, SF, Europafilm,
Sandrew-Bau-man, samtliga med diverse dotterbolag, äger
de största ateljéerna och de största biograf
-kedjoma. I synnerhet för biograferna är svensk
film en mycket god affär, den går i genomsnitt
fem gånger så bra som utländsk film.
Biografhyrorna är mycket höga och delvis ansvariga
för filmproduktionens bokföringsmässiga
förlust, men de ger åtminstone dessa tre storbolag
goda ekonomiska skäl för fortsatt produktion.
Den som hade det svårast var den frie
producenten, den som inte äger biografer och den
som måste betala höga ateljéhyror. Men de
ökade inspelningskostnaderna och den något
nedsatta publikfrekvensen gjorde situationen
alltmer beträngd även för de biografägande
producenterna, tills slutligen filmstoppet
infördes med bestämda krav på ett statligt
produk-tionsstöd.
Finansdepartementet och biograferna har
samma intresse av svensk film. Eftersom den
drar så mycket publik betyder den lika mycket
för staten ur fiskalisk synpunkt som för
biografägaren ur vinstsynpunkt. För
finansministern var problemet mycket enkelt. Hur mycket
förlorar staten på filmstoppet? Hur mycket
måste staten betala för att häva filmstoppet?
Det fait accompli som sålunda uppstått
emballerades i mjuka moraliteter.
Filmproducenterna sa att den höga nöjesskatten hade
förhindrat den ökning av biljettpriserna som
skulle kompenserat de ökade
inspelningskostnaderna och staten, eller rättare sagt 1950 års
filmutredning, vars uppgift det blev att lösa ett
fiskaliskt dilemma, höljde sig i kulturella
dimridåer.
Utredningsdirektiven var dock mycket enkla.
Man tog avstånd från blotta tanken att det
statliga stödet skulle göras beroende av en
kvalitetsbedömning.
Produktionsstödet skulle utgå i form av en
fast procentuell del av statens andel i
nöjesskattinkomsten på varje film. Utredningen fann
att filmproduktionen bokföringsmässigt i
genomsnitt behövde 36 % av statens nöjesskatt
men föreslog 20 % med tanke på de höga
bio
grafvinsterna. De fria producenterna fick klara
sig själva, kortfilm skulle inte alls få någon
hjälp och slutligen förekommer i utredningen
ett förslag till produktionsmaximering av tretti
filmer per år som de tre storbolagens ateljéer
utan att avvakta riksdagsbeslut snabbt tog hand
om för att göra filmbranschens något slarviga
monopolbildning mera effektiv, dymedelst
krossande filmutredningens fromma
förhoppning om en vidgad möjlighet att ge nya krafter
och nya idéer en chans att visa sin förmåga
och lödighet.
Utredningen erkänner att denna stödpolitik
kommer att ge orättvisa utslag ur behovs- och
kvalitetssynpunkt. Därmed menas det
beklagliga förhållandet att en film som ”Åsa-Nisse”,
som trots krisläget har gett sin producent en
stor vinst, enligt utredningen får det största
produktionsbidraget medan ambitiös film, som
inte vädjar till den enklaste publiksmaken, får
det minsta stödet. Men vad gör det om bara
produktionen kommer i gång så att staten och
”Äsa-Nisse” får sitt.
Ovärdig en statlig utredning är dess
”realpolitiska” svansande kring den heta gröten och
dess stilistiska dubbeltalk. Det talas t. ex. hela
tiden om restitution av nöjesskatt. I allmänhet
menas med restitution återbäring till
skattebetalaren — i detta fall filmpubliken. I en liten
fotnot sägs också att det egentligen är fråga
om en subvention, men av praktiska skäl skulle
termen restitution användas. Man förstår de
praktiska skälen. Subventioner är inte så
populära nuförtiden, och de förutsätter åtminstone
en motprestation, i detta fall god film.
Men skall det vara god film? I alla händelser
skall det inte vara kvalitetsbedömning. Det står
i direktiven och det står i utredningen. Olika
kritiker har ju så olika uppfattningar om film.
Vem kan avgöra om en film är bra eller dålig?
”Kontrollstyrelsen”? frågar utredningens
ordförande, herr Hagberg, med spirituell ironi.
Eller kanske de riksdagsmän, som gjorde
aktionen mot ”Utvandrarna”, ackompanjerar
Morgon-Tidningens pessimistiske chefredaktör
Elfving.
Fast det är klart att det skall vara god film.
Utredningen tycker sig finna anledning
förmoda, att producenterna kommer att beakta,
att möjligheterna till ett kontinuerligt stöd från
det allmännas sida är beroende ’av en
kvalitativt tillfredsställande filmstandard. Det vore
oförsynt att fråga vem som nu plötsligt är
kompetent att bedöma en filmstandard.
Kontrollstyrelsen? Eller riksdagsman Rubbestad?
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
