Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Harry L. Schein: Staten och filmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATEN OCH FILMEN
Bortsett från dessa stilistiska missöden har
dock filmutredningen fyllt sin uppgift och
avgett realistiska förslag för ett snabbt hävande
av filmstoppet. Jag anser också att kritiken
mot utredningen har skjutit något över målet.
Jag tror t. ex. inte att man som en följd av
förslaget kommer att spela in mycket sämre
filmer än hittills, och kortfilmen kommer
knappast att få det mycket sämre än den har haft
det de senaste åren. Den ökade monopoliseringen
kommer heller inte att medföra större
katastrofer annat än i ett fåtal undantagsfall, t. ex.
när det gäller motspänstiga regissörer av typen
Hampe Faustman eller fanatiker av typen Rune
Hagberg, som tror att de kan spela in film när
det passar dem.
Men det finns faktiskt en utbredd opinion
som anser att man bör ställa större anspråk på
en filmutredning. Att den i ett land som
Sverige, som saknar monopollagstiftning, bör
göra ett statligt stöd beroende av att alla
existerande monopol- och kartellavtal hävs i stället
för att stödja en helt omotiverad utvidgning av
dem. Att den borde främja inspelningen av
god film, vilket i detta fall endast kan göras
genom ett kvalitetsberoende produktionsstöd.
Att den borde ha följt hela det civiliserade
utlandet och hjälpt den som behöver mest hjälp,
nämligen kortfilm, dokumentärfilm och
experimentfilm. Allt detta borde en filmutredning
ha föreslagit, anses det. Att genomföra detta
hade inte krävt mera pengar, endast mera
fantasi och ansvarskänsla.
1947 fäste j ag i en artikel i T iden
uppmärksamheten på kvalitetsbedömningens inverkan
på filmproduktionens monopolistiska struktur.
Om man t. ex. genom statliga stipendier
uppmuntrar inspelningen av ambitiös och
nyskapande film, kommer man snart att finna att det
i ett litet land som Sverige givetvis inte finns
tillräckligt många filmgenier för att göra tretti
filmkonstverk per år. Kvalitetskravet kommer
därför att medföra en naturlig,
kvalitetsbe-tingad produktionsbegränsning och överföra
den monopolistiska makten från
filmdirektörerna till filmartisterna, givetvis med rätt för
vem som helst att utan statligt stöd försöka
tjäna pengar på ”Åsa-Nisse”.
I slutet av februari ordnade vi, en krets av
intresserade, ett sammanträffande mellan några
av våra bästa filmregissörer och representanter
för större folkrörelser och kulturorganisationer
för att diskutera denna fråga. Vi kom snabbt
till full enighet och framhöll i ett brev till
finansministern nödvändigheten av
kvalitets
bedömning, av stöd till kort- och
experiment-film och vådorna av filmproduktionens
mono-polisering.
I mitten av mars diskuterades frågan på
Publicistklubben och förutom filmutredningens
närvarande ledamöter anslöt sig samtliga till
kravet på kvalitetsbedömning.
Man kan naturligtvis fråga sig varför det
inte blir kvalitetsbedömning när alla vill ha
den, alla utom biografägarna och
finansministern. De förra är naturligtvis mest angelägna
om ”Äsa-Nisse”s magnetiska kraft och den
senare, ja, man vill gärna citera en fri
filmproducent som undrade varför det ständiga
slutargumentet i diskussionen om
kvalitetsbedömning alltid blir: ”Sköld vill inte.” Annars
är lösningen av denna gåta lika enkel och
därför lika osannolik som lösningen av gåtan
Tidsbilden-. Låt-gå-system och inkompetens.
Bland motståndarna till kvalitetsbedömning
fanns i början vissa principiella synpunkter
som måste respekteras, även om man inte delar
dem. Så finns t. ex. inte bara i pressen utan
även hos statsmakterna en viss, ideologiskt
betingad, rädsla för att staten skall engagera
sig i en kvalitetsbedömning. Man talar om
risken för censur, om otillbörlig påverkan —
i och för sig vackra synpunkter som delas av
de flesta men som i detta fall inte är relevanta.
Om man väljer stipendievägen för att hjälpa
ambitiös film skiljer sig inte detta i princip
från statens författarstipendier eller
musikanslag.
Den egentliga orsaken till statsmakternas
motvilja för kvalitetsbedömning av film
bottnar nog i filmens brist på akademiska
bedöm-ningstraditioner, mycket naturlig för en ny
konstform. I sak är det givetvis inte svårare
att bedöma film än litteratur och i alla
händelser betydligt lättare än t. ex. att yttra sig
i nationalekonomiska spörsmål. Men
nationalekonomiskt inställda politiker gör ideligen
högst subjektiva och diskutabla
ställningstaganden i komplicerade ekonomiska situationer,
det är deras yrke, de vet riskerna och de vet
också att det nödvändigtvis stora antalet
felbedömningar ändå vägs upp av fördelen av en
konsekvent kvalitetspolitik. Panik för omdöme
uppstår endast i främmande ämnen, här hos
dem som aldrig går på bio och därför saknar
intresse för filmens kvalitetsproblem. Men deras
egen inkompetens på området utesluter ju inte
andras kompetens.
Men till och med dessa svaga och irrelevanta
invändningar mot kvalitetsbedömning har
ute
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
