Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Harry L. Schein: Staten och filmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATEN OCH FILMEN
slutits ur diskussionen i det förslag som
filmregissörerna och andra tillställt
finansministern. Däri framfördes tanken att ett organ,
tillsatt av filmbranschen, skulle få
fördelnings-rätten för statsstödet och att staten därigenom
helt kunde befrias från det ansvar, den inte
ville påta sig.
För staten borde en sådan lösning av frågan
vara mycket enkel. Inför filmstoppet krävde
produktionen, tagen som helhet, ett visst
statsstöd. Hur stödet utgår borde vara likgiltigt för
staten eller, rättare sagt, finansdepartementet,
vars fiskaliska intressen endast kräver att
filmproduktionen sätts i gång igen.
I stället för sublima manipulationer med
restitutionsbegreppet hade formen för ett enkelt
stödanslag kunnat väljas. Ett årligt statligt
anslag på t. ex. tre millioner kronor, utökat med
biografernas produktionsbidrag på 700 000
kronor, hade åt en jury, vars sammansättning
t. ex. bestämts av Filmsamfundet, givit 3,7
millioner för fördelning bland
filmproducenter. Ett bestämt belopp på cirka en halv million
hade kunnat reserveras för kortfilm,
dokumentärfilm och experimentfilm medan resterande
belopp oavkortat skulle ha tillfallit
spelfilms-produktionen enligt en viss, så småningom
normaliserad stipendiepraxis.
Det är klart att formerna för en sådan
stipendienämnd borde utredas närmare,
naturligtvis av en kommitté med en annan, mera
sakkunnig sammansättning än 1950 års
filmutredning.
Man kommer att finna många svaga punkter
i förslaget, bl. a. därför att man med stipendier
aldrig kan göra helt rättvisa avvägningar. Men
denna perfektionistiska rättvisefanatism bör i
varje fall inte komma från 1950 års
filmutredning, som själv medgivit, att deras förslag
kommer att medföra de största orättvisorna.
När regissörerna, vars arbete skulle utgöra
föremålet för kvalitetsbedömningen, är villiga
att böja sig för den, när till och med
ansvars-kännande filmproducenter är beredda att
acceptera den, så borde inte staten plötsligt bli
mera rojalistisk än kungen själv och inför valet
mellan olika former av den av alla önskade
kvalitetsbedömningen inta en helt avvisande
ståndpunkt och föredra ett stort fiasko framför
små och i sak betydelselösa misstag vid
bedömningen av gränsfall.
Enligt utredningen skulle förra året
”Äsa-Nisse” ha fått det största hj älpbidraget och
”Flicka och hyacinter” ett av de minsta. Hur
dålig och korrumperad en film jury än kunde
bli så skulle den, påpassad som den skulle vara
av statsmakterna, pressen och den allmänna
opinionen, aldrig kunna göra sig skyldig till
sådana orimligheter. Och redan därmed vore
mycket vunnet.
Men detta försvar för kvalitetsbedömning är
i själva verket alldeles för blygsamt. Det är
nämligen inte alls besvärligt att skilja på god
och dålig film. Detta framgår med all tydlighet
vid en granskning av poängtabellerna i
Biograf-bladets årliga omröstning om de fem bästa
svenska filmerna.
I 1950 års omröstning deltog en heterogen
skara av 35 kritiker som poängsatte sina filmer
från 5 till 1. De sammanlagda poängsiffrorna
för de fem bästa filmerna blev 113, 105, 80,
59 och 48. Därefter följde en mellangrupp på
15 filmer med 2 till 19 poäng.
Man konstaterar således en markant
samstämmighet även hos de mest skilda kritikerna.
Där fanns t. ex. en som just i denna
omröstning passade på att lufta sin motvilj a mot dessa
raders författare, som sades inte begripa sig
på film. Han och jag tycks således ha mycket
olika uppfattningar om film, men ändå hade
han i sin lista samtliga svenska filmer som jag
ansåg bäst och för resten — om man tar med
hedersomnämnanden — nio av mina bästa tio
utländska filmer, vars sammanlagda poänglista
likaledes hade markanta topputslag.
Finns det egentligen något ”smakområde”
där större samstämmighet kan uppnås?
Om de ovan nämnda 3,2 millionerna hade
fördelats enligt Biograf bladets omröstning
skulle t. ex. stipendier på vardera 280 000 kr
för de 5 bästa och vardera 120 000 kr för
mellangruppen på 15 filmer säkerligen inte mött
någon nämnvärd opposition.
Filmkrisen kan således koncentreras till en
kärna av allmänt intresse. Samhället var ställt
inför ett akut och två kroniska problem. Det
akuta var, som alltid, av ekonomisk natur, de
två andra av mera principiell ideologisk
(monopolstrukturen) och kulturell
(kvalitetsbedömningen) karaktär.
Man kan förstå att man i politiken mest
intresserar sig för taktiska, akuta frågor. Men
har det, för att citera Stig Carlson i Poesis
avskedsnummer, verkligen bistrat till sig så
mycket, ligger samhällets och arbetarpartiets
ideologiska och kulturella aktivitet i en sådan
dvala, att den inte ens kan göra en insats på
detta område, bryta ett monopol och främja
kvaliteten i den mest demokratiska
konstfor
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
