Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bengt Anderberg: Stormningen av Tengor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT ANDERBERG
i mörkret nedanför murarna. Där var det svart,
men inte av någon vanlig natt.
Med oändlig försiktighet förde Timurs
officerare där fram sina soldater till stormavstånd.
På kvällen hade de fått höra ett rykte: detta är
sista gången. Kanske hade de inte trott det.
Nej, de kände honom alltför väl. De följde
honom med misstrogna blickar när han red
förbi i mörkret. Han skulle aldrig ge upp
någonting! Men de ville tro. Och för en stund
lyckades de övertala varandra. Orden för sista
gången fyllde dem trots allt med glädje och
tillförsikt. Det behövdes inte några piskor för
att få dem fram, ännu mindre några svärd.
Inga bågskyttar behövde stå färdiga att skjuta
dem i ryggen.
De hade fått order att måla sina vapen svarta.
Sköldarna hade klätts med tyg för att inte
klinga. Spända och dödstysta kröpo de nu fram
med sina stegar. De staplade upp högar av ris,
som skulle tändas vid stormningen för att lysa
dem själva och blända försvararna. De laddade
kastmaskinerna med tunga, våta stenar. De
släpade fram nya väldiga murbräckor tätt intill
portarna. Stumt bidade deras glänsande
stål-huvuden under kappor av svart tyg.
Allt var i ordning. Timur red fram; hans
vita häst var övertäckt med ett släpande
svart schabrak. Otydligt skymtade hans ansikte
under den svarta hjälmen. Han sade till
officerarna :
— Jag ger själv signalen.
Regnet susade mot Tengors murar. Med något
som liknade hopp kände soldaterna där inne
hur de våta kläderna sögos fast mot deras
lemmar. De logo. De sade några lågmälta ord
till varandra vid avlösningarna. De svängde
sina svärd som på lek, de läto spjutens glatta
skaft glida genom handen. Posterna sågo leende
ut i natten. Tusen gånger hade de sett ut så
i mörkret och tystnaden, tusen kvällar hade
stirrat dem till mötes, fulla av skräck. Men
detta mörker var inte skrämmande. Det levde
för dem med regn och svalka. De öppnade sina
munnar, de togo till sig mörkret och dess
överjordiska, stumma svalhet. Kanske tänkte de:
med oss är det inte slut, vi äro män som ha levt
över det värsta, allt skall vända sig nu. Ett
hopp, en liten glädje gick genom dem.
Nedanför väntade Timurs soldater.
Där lågo de nu, helt nära staden Tengors
våta murar. De yngre av dem hade svårt att
hålla sig stilla i sin förväntan. Ideligen ändrade
de ställning, det rörde sig i deras muskler och
sinnen, deras vapen klirrade sakta som av
återhållen längtan. Men de äldre, som redan hundra
gånger hade väntat vid de nattliga städernas
portar, sträckte ut sig på marken och sovo helt
obekymrat eller stirrade bort genom mörkret
För dem fanns det kanske där borta något
annat än striden. Deras hjärtan kunde inte
fyllas helt av en enda sak som de ungas. De
buro inom sig landskap och människor,
avlägsna, ouppnåeliga, men levande med ett
starkare liv än det närvarandes. Vem vet hur långt
de sågo denna regniga natt, hur mycket
uselhet och ädelmod, skönhet och förruttnelse som
omgav dem, beredd att plötsligt skingras och
försvinna vid signalen till anfall? Ty blott den
unge mannen kan vara helt soldat och känner
ingen drömhet eller leda. Själva hans trots mot
befälhavaren blir ingenting när döden kommer
intill honom. Men de andra.
Timur, som red förbi, vad angick han dessa
tigande män i deras tankars ensamhet? Liv och
död låg i hans händer. Han bar deras öden i sin
mun. Det var dem likgiltigt: de vilade nu en
flyktig stund innan döden — kanske. Men inte
ens detta kanske kunde fylla dem med
spänning.
Helt långsamt upphörde regnet. De väntande
på torgen rörde sig inte. Glesa droppar föllo
ännu genom fackelskenet. Men det stora regnet
var slut. Kall och våt, med plötsligt ökad
styrka, drog vinden genom gatorna. Slutligen
blev det bestämt att vattnet skulle fördelas. Det
blev ett kokkärl till var och en.
Somliga drucko sitt genast. Det var knappt
de kunde ge plats åt sina kamrater, som sträckte
fram sina kärl bakom deras ryggar. Andra
drogo sig först ett stycke ut ur fackelljuset, men
efter några få steg kastade de sig över vattnet
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
