Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Gudmar Hasselberg: Karlfeldt och tiotalets ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDMAR HASSELBERG
KARLFELDT OCH TIOTALETS
UNGDOM
Det är som bekant farligt för en diktare att
under sin livstid bli föremål för så kallad kult,
vare sig han heter Tegnér, Rydberg eller
Karl-feldt. Reaktionen kommer förr eller senare,
i bästa fall som berättigad kritik, i sämsta fall
som orättvisa domar. Till de senare räknar jag
den bild av Karlfeldt man tjugu år efter hans
död har fått i Roland Fridholms postuma bok
”Sångmön av Pungmakarbo”. Det är inte min
mening att här gå närmare in på detta
egendomliga aktstycke, som redan diskuterats en
hel del och f. ö. behandlades i förra numret av
BLM. Däremot har jag såsom tillhörande en
generation som stått Karlfeldts lyrik närmare
än de yngre, känt ett behov att göra några
erinringar om vad vi i min ungdom fann hos
skalden, hur vi uppfattade honom och vad som
tjusade och grep oss i hans diktning. Fridholms
bok visar nämligen en uppfattning av Karlfeldt,
som för oss äldre ter sig som en
verklighetsfrämmande skrivbordsprodukt.
Det är här inte fråga om någon apologi i
karlfeldtskultens tecken. Jag är väl medveten
om att en stor del av Karlfeldts diktning —
liksom andra skalders — kommer att sjunka i
glömska. Det kan t. o. m. ifrågasättas, om hans
popularitet någonsin varit så stor som det
brukar uppges. I varje fall har den — trots några
halvt anonyma schlager som Tallarnas barr och
Svarta Rudolf — aldrig haft samma folkliga
bredd som Frödings. Dennes lättfattligare
dikter i de båda populära genrerna, den komiska
och den sentimentala, hörde i flera decennier
till de stående deklamationsnumren i
nykterhetsloger och ungdomsklubbar. I dessa kretsar
kunde Karlfeldt, trots all vacker ambition hos
2 BLM 1951 V
den lilla kultureliten i ABF, aldrig konkurrera
ens med Dan Andersson. Givetvis har hans
ställning varit betydligt starkare vid våra
många folkhögskolor med rekrytering från
svensk landsbygd. Att som Fridholm göra
honom till den svenska ”borgerlighetens” skald
framför andra är däremot en grov överdrift.
Sin lilla krets av verkliga kännare och
beundrare har Karlfeldt alltid haft bland de
akademiskt bildade. Det är inte alldeles utan skäl
man har kallat en del av hans dikter ”poesi
för filologer”. Deras verkan beror ofta på
kulturhistoriska eller verbala associationer, som
inte står gemene man till buds. Detta gäller
kanske framför allt hans humoristiska diktning,
en ”sagovariant” som Svinaherden och greven
med det goda ölsinnet, ”dalrococon”
Värdshuset, många av dalmålningarna och överhuvud
mer eller mindre pastischartade dikter. Att
Karlfeldt är en ”svår” författare även för
gymnasister, därom har jag erfarenhet från många
års gymnasieundervisning. I den generation jag
tillhörde var det i allmänhet under studentåren
vi ”upptäckte” honom. Sina trognaste läsare
torde Karlfeldt ha haft bland studenterna av
årgångarna omkring 1905 till 1920.
För den tidens ungdom var nittitalets
diktning ännu ”den moderna litteraturen”, den som
man tillägnade sig utan skolans ledning och
hjälp. För de flesta var Fröding den första
stora lyriska upplevelsen, för många också
Le-vertin, medan entusiasmen för Heidenstam,
som nittitalets studenter har så mycket att
berätta om, tycktes vara i avtagande. I stället
fann många unga män och kvinnor hos
Karlfeldt en form av ”livsdyrkan”, som stod deras
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
