Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Gudmar Hasselberg: Karlfeldt och tiotalets ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDMAR HASSELBERG
egen erfarenhetssfär närmare än den
heiden-stamska och levertinska. Schematiskt skulle
man kunna säga, att nittitalets livsdyrkan
utvecklades efter två linjer. Å ena sidan den
ljusa tro på Livet, Lyckan, Ungdomen och
Framtiden, som i sina mest utrerade och naiva
former möter oss hos Ellen Key och Karl Erik
Forsslund. Ä andra sidan den kanske lika naiva
drömmen om livsbejakelse intill
självförbränning och ”skön” dekadans, som kanske
tydligast manifesterades hos den unge Sven
Lidman och den unge Bertel Gripenberg.
Den förra riktningen florerade väl främst
i folkhögskolekretsar men avsatte också tydliga
spår i studentvärlden under årtiondet närmast
före det bistra 1914. Det fanns på den tiden
i Uppsala en liten grupp renhjärtade idealister
av båda könen, som svärmade för nykterhet
och friluftsliv, hedendom och folkdanser,
nystavning och knäbyxor, svenskhet och
folkförbrödring. Man får en god bild av mentaliteten
bland dessa hurtfriska unga radikaler i Ture
Nermans självbiografi ”Allt var ungt”, särskilt
i de utdrag han gör ur sin dagbok som
tjuguårig student. Han finner Ellen Keys lyckolära
oändligt skön, han hänföres vid läsningen av
Storgården av Forsslunds ”friska och stolta,
hedniskt sköna ungdom”, och
valborgsmässoaftonen 1906 utbrister han: ”Tänk, om man
kunde få en nykter, käck studentkår att hälsa
våren med frihetssånger och varma hjärtan!
En samling entusiastiska trotsare och
hedningar med tindrande ögon och röda kinder!”
I all sin rörande naivitet är denna
dexippos-dröm från 1906 ett uttryck för en tidsstämning,
som återfinns inte bara hos Forsslund och
Ossiannilsson och Olle Thunman utan i
mog-nare form både i Heidenstams En dag och
Selma Lagerlöfs Nils Holgersson. Jag hänvisar
till Staffan Björcks bok ”Heidenstam och
sekelskiftets Sverige” och Gunnar Ahlströms ”Den
underbara resan”. Denna tidsstämning har satt
spår även hos Karlfeldt.
De hurtfriska idealisterna bland den tidens
studenter hade sin Karlfeldt. De tog fasta på
allt som fanns i hans tidigare diktning av
ung
domlig livsbejakelse, spelmansromantiken och
den kollektiva dansglädjen, den nästan
demonstrativt ljusa stämningen i Fridolins visor:
Vad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår ...
eller
Det är ljuvligt i vårtiden skalkas,
innan hösten och gråhåren nalkas ...
Man sjöng mycket i dessa kretsar, där det
kvinnliga inslaget alltid var starkt, och
Peter-son-Bergers kongeniala tonsättningar hade en
stor andel i skaldens popularitet. Alldeles
särskilt älskade denna söndagsvandrande ungdom
en gånglåt som ”Marschen går till Tuna”. Här
fanns också hembygdsromantiken, som
givetvis hör med i bilden av ”de daggstänkta bergens
tid”. Den yttrade sig inte minst just som
dalaromantik. I sin bok ”Dalarna som svenskt
ideal” erinrar Gustaf Näsström om att
Karlfeldts framträdande som talare vid det stora
ungdomsmötet på Bispbergs klack
midsommaren 1905 förlänade honom en position som ”en
ideell folkhövding högt över alla partier, vars
ord återuppväckte känslan för folklig svensk
gemenskap på den gamla dalkarlsandans
grund”. Bland dikter av Karlfeldt, som hör
hemma i detta sammanhang, kan utom
Dalmarschen och Tuna ting nämnas dikten vid
invigningen av Zorns Vasastod i Mora, vid
hornblåsningen i Gesunda 1906 och vid
skolungdomens vintertävlingar 1911 (”Ny nord”).
Dessa dikter är ju inga mästerverk i stånd
att motstå tidens omskiftelser, men de är av
intresse som bevis för Karlfeldts samhörighet
med en tidsströmning, som inte bara var
nationell utan också demokratisk. Karlfeldt
framträdde ju aldrig som partiman, men i tidens
stora tvistefråga, alltså rösträttsfrågan, var han
klart liberal. I hans hälsningsdikt till det nya
århundradet (operakantaten) fanns ett parti
— poetiskt svagt och ej medtaget i Flora och
Pomona — där Karlfeldt intar samma
ståndpunkt som Heidenstam i sin ungefär samtidiga
Medborgarsång. Sedan han talat om ”vårt
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
