Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Gudmar Hasselberg: Karlfeldt och tiotalets ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDMAR HASSELBERG
tjusade och grep inte den heta sinnesglöden i
Nattyxne och Hjärtstilla, den mörka demonin
i Häxorna! För den som en gång fångats av
”nattens skygga sorgekväden” i Flora och
Po-mona, ljöd Lidmans och Gripenbergs
deklamationer om Den Stora Lidelsen tomma och
ihåliga.
Här inställer sig en central fråga, då det
gäller tolkningen av Karlfeldts lyrik. Alla är
ense om att diktaren starkt upplevt sinneslivets
lockelser och givit dem en fascinerande poetisk
gestaltning. Han var väl inte heller främmande
för Fridolins lust att hovera sig över sin
kraftfulla manlighet — även om han ibland
ironiserar över den (Fridolins dårskap). Men
Karlfeldts livsbejakelse är inte obetingad och
helhjärtad, allt emellanåt möter vi ånger och
skuldkänsla och längtan efter ensamhet och
försakelse. Enligt Fridholm är dylika känslor
hos nittitalsdiktarna ingenting annat än en
raffinerad krydda på fin du siécle-esteticismen.
Detta kan möjligen sägas om Heidenstam, men
då det gäller Karlfeldt verkar det som en subtil
omtolkning av ett enkelt sammanhang. Ett
dylikt raffinemang var honom lika främmande
som den födde epikuréns självklara och
väl-proportionerade levnadsnjutning. Hans
dragning till diktare som pendlat mellan sinneslust
och ruelse som Lucidor och Stagnelius var
ingen tillfällighet. Han var uppfostrad i en
sträng luthersk moral och utgången ur ett
släkte, för vilket livet var möda och arbete.
Han bar från hemmet med sig en gammaldags
vördnad för ”oskulden” och ”försakelsen” och
därför också en outrotlig skamkänsla över
vällevnad, ansvarslöst bohemliv och utsvävningar.
Denna polaritet i hans väsen kommer i dagen
redan i några naivt uppriktiga ungdomsdikter
som Husvilla andar och Fäderna (”vid
njutningens vinkande överflöd / har jag tänkt på
er kamp, på ert torftiga bröd”). Sedan lärde
sig Karlfeldt konsten att uttrycka samma
personliga känsloläge i stora symboler hämtade
ur bibelns värld.
En av dessa dikter är I Juda städer. Om
denna har Fridholm med sin besynnerliga
metod att göra distinktioner förklarat, att den
antingen innehåller en farlig politisk
förkunnelse eller är — meningslös! Det ena är lika
galet som det andra. Som det mesta av den
stora lyriken tolkar dikten inte någon bestämd
”idé” utan en stark personlig känsloupplevelse.
Olle Holmberg har på sitt raljanta sätt antytt
möjligheten, att dikten kommit till ”efter någon
lyckad middagsbjudning i den bildade s. k.
överklassen”. Det är tillspetsat och respektlöst
men ingalunda någon befläckelse av en död
diktares minne, som professor Ek tycks mena.
Skalder är som bekant lika skröpliga varelser
som vi andra i verklighetens värld, och att
Karlfeldts hemliga skuldkänsla vid rikedomens
fyllda bord kan ha aktualiserats efter en större
festlighet är ingen chockerande tanke. En annan
dikt i Fridolins lustgård, Den rike ynglingen,
uttrycker samma grundkänsla, fastän offret och
försakelsen här inte representeras av den bistre
ökenprofeten vid Jordan utan av Mästaren
sj älv.
I dikter som I Juda städer och Den rike
ynglingen återfann många unga män av den
generation jag tillhörde ett känsloläge, som var
dem dj upt förtroget. Vad man skulle kunna kalla
studentlivets polaritet är väl i sina enklare
yttringar en företeelse obunden av generationer:
det ungdomliga lättsinnet torde väl vara lika
outrotligt som — hoppas jag — skamkänslan
över försummade plikter, slarv och
utsvävningar. För mogna och behärskade människor
är det lätt att göra narr av ungdomens lust att
dramatisera sina upplevelser. Men för en
yngling, som efter dagar och veckor av
rummel-och dagdrivarliv stängt in sig i sin kammare
i Det Stora Beslutets tecken, var Karlfeldts
”kärva ensamhet” inget meningslöst ord. Det
gj orde så mycket starkare verkan som det hade
en bakgrund av livsbej akelse och överdåd, som
var oss väl förtrogen. Dylikt fann man inte
hos en annan ensamhetsdyrkare, Vilhelm
Ekelund, vars stolta ”högkänsla” trots all beundran
föreföll oss främmande i realiteternas värld.
Valfrändskapen med Fridolins och
löskekar-lens diktare kan väl också i någon mån
för
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
