Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Gudmar Hasselberg: Karlfeldt och tiotalets ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARLFELDT OCH TIOTALETS UNGDOM
klaras av att kontrasten mellan hemmets
atmosfär och Uppsalas var mera kännbar för
studentgenerationen för fyrtio år sedan än för
den nutida. Det schematiska tänkandet i
”socialklasser” tycks ha bidragit till den felaktiga
föreställningen, att studentkårerna i seklets
början hade en utpräglad överklasskaraktär. I
själva verket kom i Uppsala huvudparten av
studenterna, åtminstone i filosofiska och
teologiska fakulteterna, från medelklasshem, där
levnadsstandarden ofta var lägre än i nutida
arbetarhem men kraven på flit och goda seder
högt ställda. Sekulariserade överklasshem med
tolerant uppfostran var sällsynta, och ju längre
ner man kom på den sociala rangskalan, desto
vanligare var det med fromma hem av den
typ som Pär Lagerkvist skildrat i Gäst hos
verkligheten. Det är fråga om inte andan i
hemmet har haft minst lika stor betydelse för
den så kallade ståndscirkulationen uppåt som
penningen och begåvningen. 1 de ”fromma”
eller åtminstone ”allvarliga” hemmen fanns
pliktkänsla och sparsamhet och en
ansvarskänsla för framtiden, som tog sig uttryck i
social ambition för barnens räkning.
Seminarierna var den stora kungsvägen, men även vid
universiteten fanns ett starkt inslag av
ungdomar från s. k. allvarliga hem, till stor del
frireligiösa. Kontakten med lärdomsstaden
kunde få olika verkningar, men i regel skedde
ju förr eller senare en frigörelse från hemmets
traditioner i livssyn och livsföring. Detta kunde
vara en ganska smärtsam procedur — liksom
det på sin tid hade varit för Karlfeldt. Den
kunde ge upphov till en rotlöshetskänsla, som
gav en särskild mottaglighet för karlfeldtska
dikter alltifrån ”Jag är en sjungandes röst...”
och Husvilla andar till Träslottet och Det
förgångna.
Allteftersom studentåren framskred blev
längtan efter ”mognad och fullbordan” allt
starkare, och här kom oss åter Karlfeldt till
mötes. Genom hela hans diktning går drömmen
om en syntes av ungdomlighet och mognad,
glädje och allvar. Mest programmatiskt har
han uttryckt denna strävan i Flora och Pomona
i de båda dikterna Tillägnan och Epistel till
Sabbacus, som för övrigt har exakt samma
metriska schema och kanske är utbrutna delar
av ett större helt. I Flora och Pomona,
tillkommen då skalden var i fyrtioårsåldern,
varieras motivet ”avsked till ungdomen” i en rad
dikter, vilkas suggestionskraft inte bara beror
på fulländad rytmik och ordkonst: Hjärtstilla,
Höstskog, I passionsveckan, Augustihymn.
Det är i anknytning till den sistnämnda dikten
Olof Lagercrantz i Jungfrun och demonerna
talar om ”den hemlighetsfulla läkedomskraft
som bor i Karlfeldts lyrik”.
Sången som ”sorgebot”, för att tala med
Fröding, synes just nu vara en omodern och
nästan stötande föreställning. Nu ska ju
lyriken väcka och skaka i stället för att ge de
tanklösa människobarnen mjuka känslokuddar
att sjunka ner på. Vad en äldre generation fann
hos Ibsen och Strindberg, hos Tolstoy och
Nietzsche, idéer och problemställningar, det
ska nu ljuda ur Euterpes bräckliga flöjt. Den
nya hårdlästa ”idélyriken” är en intressant
företeelse, när den är som bäst, men den torde
aldrig kunna tillfredsställa människornas
behov av ”sång” i Frödings och Karlfeldts
mening. När man finner de stora sångarnas
skapelser meningslösa, därför att man inte efter
mycken gåtlösarmöda hittar några ”idéer” i
dem, då är det ingenting annat än ungdomlig
intolerans.
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
