Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Lars Forssell: Anteckningar till Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS FORSSELL
ANTECKNINGAR TILL KARLFELDT
Karlfeldt är väl den av nittitalets betydande
skalder som eftervärlden snabbast klarat av.
Inte så att han inte fortfarande skulle vara
läst, beundrad, föraktad och diskuterad. Men
såtillvida att det verkar som om det inte
skulle finnas något nytt att upptäcka i hans
dikt, något gåtfullt eller förbisett. Det finns
hos Karlfeldt så litet av mångtydighetens
suggestion, eller av djup som oväntat öppnar sig.
Hos Fröding och Levertin, ja t. o. m. hos
Heidenstam kan man ännu — det känns så —
komma över hemliga dikter som plötsligt
glimmar till i det fördolda. Sin Karlfeldt tar man
fram några gånger om året och återfinner de
femton, tjugu dikterna av en sällsam resning,
men därutöver litet eller ingenting. Det andra
är mästerligt hantverk i tidens stil, kandelabrar
som gj utits med oj ämförligt mästerskap, sköna
men av tråkigt gods och på något sätt smaklösa
i varje annan omgivning än sin egen tids.
Kanske kan de ännu sprida ljus men helst lämpar
man ändå in dem i garderoben. Det är
förbannat att en konstnär av Karlfeldts geni skulle
vara så tungt fjättrad vid sin egen tid att det
mesta han gjort kommit att verka tidlöst
omodernt. Det förefaller nu otroligt att den dag
skulle komma då man med glädje eller rörelse
på nytt läser ”Möter du nordanvinden, karl”
eller ”Julia för jupp, jupp, jupp” eller annat
dylikt, men man kan ju aldrig veta.
Jämförelsen med Fröding har ofta kommit
Karlfeldt att framstå mindre än han är —
liksom Heidenstam. Jämförelsen är intressant på
ett estetiskt och etiskt plan och så länge den
inte förleder en till att kasta den ena eller den
andra åt gamarna. Vid en estetisk jämförelse
är jag inte säker på att Fröding skulle framstå
som den främste och mest intressanta. Vid den
etiska jämförelse som så ofta har gjorts både
av fackmän och lekmän har sentimentala
argument spelat en alltför stor roll. För så vitt jag
kan se så diktar Heidenstam och Karlfeldt ofta
som om de ägde hela den mannakraft och alla
de kvinnor som Fröding diktar om att han inte
äger. Inte sällan förefaller det således som om
alla tre diktade om detsamma, med ägandets
entusiasm på det ena hållet och med saknadens
vemod på det andra. Det händer ibland —
men inte alltid — att saknaden avsätter finare
lyriska resultat än ägandets entusiasm, men i
de fall då de tre diktarna äger och saknar
ungefär detsamma så bör inte skillnaderna i deras
utgångspunkt och attityd locka någon till
sentimentala värdeomdömen till Frödings förmån,
hans ”djupare och sannare poetiska natur” o. d.
Det finns anledning att jämföra dessa tre,
Heidenstam, Fröding och Karlfeldt, också när
det gäller deras förhållande till fosterlandet och
i synnerhet till sina respektive landskap och
hembygder. Heidenstams hemlängtan till
stenarna där barn han lekt torde väl vara identisk
med varje utlandssvensks och sitt finaste
uttryck har den egentligen fått i den heineskt
spirituella främlingsblick med vilken han
betraktar sin exotiska omgivning under
vandringsåren. Väl hemma igen har han väl en del
fosterlandskärlek kvar men han använder dock
stenarna mest för att kliva upp på och
deklamera ”Tiveden”. Fosterlandet blir hans tribun
och som sådan stadig. Jag menar att
Heidenstams nationalism verkar äktare i Bagdad än på
Olshammar och att ”Vallfart och vandringsår”
rymmer ur den synpunkten åtskilligt mycket
mer äkta poesi än ”Dikter”. Frödings hembygd
är den milda bakgrund mot vilken hans
personliga tragedi antingen mildras i vemod eller mörkt
35Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
