Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Lars Forssell: Anteckningar till Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTECKNINGAR TILL KARLFELDT
kontrasterar. Fosterlandskärlek i den större
stilen finner man ju knappast hos Fröding,
nästan ingenting om ”Sverige” eller ”vårt
land”. Hembygdskärlek finns däremot och den
står i förbindelse med den ”folklighet” med
vilken Fröding — som det tycks — ville komma
i kontakt med människorna och räddas över
till dem. Karlfeldts förhållande till fosterland
och hembygd är det mest komplicerade, det
kommer att prägla inte bara hans personlighet
och hans värld utan också själva dikterna, deras
form och slutenhet.
När Harald Hjärne 1899 i Svenska
Dagbladet publicerade sin delvis alltjämt aktuella
kritik av ”nationalismens århundrade”, där han
lägger upp nationalismen med huvudet över
själva sekelgränsen som över en stupstock, har
han tydligt reserverat plats för Karlfeldt på
första parkett. För dem som var unga på den
tiden måste avrättningen ha framstått som ett
reaktionärt helgerån. Nu verkar den befriande.
Eftersom citat från Hjärne just inte är så
vanliga kan det vara skäl att återge några av hans
förödande hugg: ”Att vara nationalitetslös är
nuförtiden svårare och värre än att vara
bekännelselös. En stat utan ’nationell’ grundval
anses nuförtiden vara ett lika fördömelsevärdt
oting som förr i världen ett rike utan härskande
kyrka. Fördragsamhet i ’nationella’ spörsmål
underkännes af flere politiska makter och
partier, som utan förbehåll erkänna
religionsfrihetens grundsats.” Man kan föreställa den
kärleksfulla förbittring med vilken Heidenstam
här kramar ”Karolinerna”. ”Skaldernas
romantiska trånad efter en förgången folklig
guldålder..., språkforskarnes tolkning av
förgätna skrifalster och tungomålens stamträd —
dessa... inflytelser undergrävde inbillningarna
om de isolerade individernas j ämnstrukenhet
och stärkte behofvet af inbördes solidaritet på
de gemensamma släktminnenas grund.
Framtidsförhoppningarna rättfärdigades med
åberopande af särskilda arfsanspråk i stället för
den naturliga människans rättigheter.”
”Öfver-allt framträdde samma yrkande på
statsgränsernas reglering efter språken, på förvalt-
Karlfeldt vid 45 års ålder
ningens och undervisningens omstöpning i
former, som kallades ’nationella’, därför att de
återspeglade och skärpte den likartade böjelsen
för afsöndring och sj älfbelåtenhet.” ”De
nationella egendomligheter, hvilka såsom sådana
enkom understrykas och omhuldas, beteckna i
de flesta fall blott efterblifna skeden i kulturens
tillägnan.” ”Liksom den enskilda
personligheten tappar bort sig själf i den tomma jakten
efter originalitet, så kan inget folk lägga en
tum till sin växt genom ängslig vård om sin
nationalitet.” Men Karlfeldt behåller ju länge
sitt patetiska grepp om Bondepraktikan, och
den hjälper honom knappast att vidga sin poesis
domäner. 1926 kan han emellertid uttala sig
om Hazelius med en viss och mild ironi, om
”den gyllne museumstiden, som rann upp. Man
ville plocka in hela det utdömda folklivet i skåp
och fack till åskådning och studium. Det mesta
blev väl av utrymmesskäl liggande i lårar.”
Han avslutar med en mening som — det måste
man nog säga—drabbar en bra stor del av hans
egen diktning och som samtidigt uttrycker
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
