Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Lars Forssell: Anteckningar till Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS FORSSELL
något av dess patetiska tragik: ”Det var ett
räddningsarbete i mycken kärlek, men även i
ovist nit.”
Men ändå kan man inte säga att Karlfeldt
skulle vara något slags museiman och hans dikt
en fjärilshåv. Därtill är hans speciella form av
nationalitets- och hembygdskänsla alltför
personligt rotad. Den kan — för att tala med
psykologernas vanliga hemlighetsfullhet —
vara en förklädnad för någonting helt annat.
Man kommer inte ifrån känslan att Karlfeldt
skulle vara ett intressant byte för
psykoanalytiker. Karlfeldt måste ha varit rov för betydligt
häftigare inre strider än en jovialisk
krigs-reporter som Fogelqvist har förmått notera. Det
finns många för mig okontrollerbara uppgifter
om hans ungdoms tragedi, faderns brottslighet
och självmord och Karlfeldts egen hemska roll
i dess sammanhang. Det måste slagit upp lågor
när en ung dalkarls stolta uppfattning om heder
och rätt, fädernas höghet och Dalarnas gamla
frihetsideal slogs sönder i verkligheten: fadern
en brottsling och fånge, allt i spillror. Det är
nog därför som Karlfeldts bild av Dalarna
kommit att verka som en dröm och en
kompensation, och därav också hans veka (mer
karlfeldtska än nietzscheanska) kärlek till
hårdheten, manligheten och blåsten.
Dalarna är visserligen Karlfeldts poetiska
hem, en högst verklig plats på jorden där han
(kanske) kunde tala med bönder på bönders
sätt. Det är möjligt att han hade svårt att se
dem i ögonen, och hans situation har i så fall
en avlägsen likhet med Wordsworths, vars
förhållande till det s. k. folket präglades av så
mycket skuldkänsla. Dalarna, Karlfeldts hem
men samtidigt hans egenmäktiga borg med
uppdragna vindbryggor. Oförmögna att komma
in står hans läsare och undrar om det inte i
själva verket är dem, dvs. människor i
allmänhet, som han kallar ”all världens klaffarehär”.
Dalarna är alltså, menar j ag, för Karlfeldt inte
bara ett folk, ett landsmål och ett landskap av
ojämförligt vackra syner och dofter utan också
— fast han ju själv nekar — i högsta grad ett
Pinden. Där vandrar och dansar Fridolin och
Pillman omkring men all deras blodfulla
mänsklighet adlas av en gudomlig höghet. De
förkroppsligar alla de kärva ideal som Karlfeldt
aldrig kan komma ifrån därför att han en gång
sett dem krossas, Äran, Rätten, Oförvitligheten
etc. Karlfeldts mytologiska värld skiljer sig på
denna sistnämnda punkt från många andra
mytologiska diktares. Hans gudar handlar
aldrig av sig själva, oberoende av människor
i allmänhet eller av diktaren själv. Det är inte
— som hos Engström för att ta ett
näraliggande exempel eller Balzac för att ta ett mycket
avlägset — fråga om en värld som styrs av
sina egna fantastiska lagar. Tvärtom är denna
värld gudomlig och gör ett gudomligt intryck
därför att dess människor till alla delar
handlar enligt gamla svenska manlighetsideal och
hedersbegrepp. Och för att kunna acceptera
dessa gudars storhet måste vi också acceptera
storheten och sanningen i Karlfeldts egna hårt
spända ideal, vi kan knappast njuta den annars
som dikt eller tycka att den är helt levande
som värld. Och det är det som jag tror är felet,
eller i varje fall är det därför som den verkar
främmande anno 1951.
I den del av Karlfeldts diktning som hör
Dalarna och myten till sker ingen utveckling
och ingen har ju heller hört talas om en
gudavärld som åldras eller förändras. Den envise
dalkarlen viker knappt en tum, men det finns
ju också löskerkarlen i Karlfeldt och han har
på ett annat sätt slagit följe med tiden.
Motsättningarna mellan Karlfeldt som han var och
som han ville vara körde de i halsen på en i
skolan. Det är intressant också att se hur det
tillkämpade lugnet, manligheten å ena sidan
och oron å den andra avspeglas i uttrycket och
formen.
Det finns ju i Karlfeldts dikt en
synkronisering mellan innehåll och form och mellan
känsla och rytm som är nästan unik i svensk
dikt. ”Det är en yrkesplikt att söka det sanna,
slående ordet, och det är en yrkesfröjd att finna
det. Men om det finns en domedag för alla
onödiga ord som gått ur människornas mun
så lära poeterna stå sig slätt. Det finns också
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
