Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Lars Forssell: Anteckningar till Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTECKNINGAR
i samklangen mellan innehåll och rytmik en
sanning, som tillhör yrkets dyrbara rön.
Alex-andrinens uniformskappa är för alltid avlagd.”
(”Tankar och tal” s. 21.) Hur fin Fröding ändå
var som lyriker och hur han arbetade och strök:
kände han sig som en dragharmonika så låter
han ändå mest som gitarr. Det klingar alltid
ett vemodigt strängaspel i bakgrunden av hans
dikter, undantagandes några få. ”Språkets
makt är orgel och basun och flöjt och violin,
allt vad du vill och kan.” Och vill man lära
sig något om denna instrumentens mångfald
bör man gå till Karlfeldt eller till Heidenstam
”in his finest hour”. De spelar verkligen
beundransvärt bra på beundransvärt många
instrument, fast det är ju inte alltid som
instrumenten i sig själva är förstklassiga. Åtminstone
j ag kan inte undandra mig suggestionen i ”Maj
i Munga” med sin kontrapunkt ”Höst i Haga”,
dansen och besvärjelsen i den visan. ”Vackra
Maj i Munga, / fjärran stråkar sjunga” kontra
”Jag är Höst i Haga, / hör du vinden draga /
lång och enslig aftonstig, / det är min
vandringssaga.” Det plötsliga avbrottet i
dansrytmen, ritardandot alltså när tonen mörknar i
”lång och enslig aftonstig”. Eller ta den
dröjande vemodiga melodin i ”En löskekarl”.
Sambandet mellan Karlfeldts dialekt och hans
dikters rytmiska egenart måste vara lika stort
som det hos Karin Boye. Karlfeldts pauser
borde kunna tillfredsställa Stravinskij,
åtminstone den som föregår sista versraden här:
Hur var ditt liv? — Det var storm och glöd
och kamp i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar i molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.
På det hela taget är Karlfeldts känsla för
formen osviklig. Det blir som han ”vill och
kan” men därför inte nödvändigt bra. För att
återvända till nyss nämnda skillnad mellan den
envisa dalkarlen och löskerfolket i Karlfeldt
och mellan de jordiska och överjordiska
Dalarna, så är det som om hans flykt till lugna
trakter nästan alltid medför en begränsning av
TILL KARLFELDT
hans poetiska verkningsförmåga. I mycket av
sin dikt har han liksom stängt in sig i tavlor,
och sirligt målade rosenramar avskiljer honom
från världen och perspektiven. Skillnaden
mellan en kurbitsmålare och Karlfeldt är
väsentlig. Kurbitsmålaren förmår inte tekniskt
framställa de svindlande perspektiven eller sin
egen svindel, han ger dem andra, naiva uttryck,
som andakt och ödmj ukhet. Men Karlfeldt, som
gör vad han ”vill och kan”, tolkar
kurbitsmåla-rens tekniska oskicklighet som trygghet och för
att vinna denna förmodade trygghet förvandlar
han sin egen konst till reproduktion. Jag tycker
ingen av dalmålningarna och framför allt inte
skolexemplen ”Elie Himmelsfärd” och ”Jone
havsfärd” har större uttryckskraft än
reproduktion i allmänhet. För att få någon rätsida på sina
tavlor har Karlfeldt dessutom måst upphäva
samtidigheten i originalets handling och
därmed dess naiva och bärande koncentration. Det
hela ett resultat av kärlek ”men också av ovist
nit”. Det blir ett åkande för Elia genom elva
utförliga strofer, och ingen strof verkar
oumbärlig och samtidigt kan man gott tänka sig
elva strofer till. Här har Karlfeldt ändå satsat
hela sin sensualism på myten och på en
avlägsen spökvärld. Hans poetiska öga och näsa
(hans egen prosahymn till dofterna i ”Tankar
och tal” är värd att studera) kan erinra om
Lundkvists i vissa ögonblick. Dalmålningarna,
dessa neurotiska fjärrprojektioner, är packade
av levande detaljer, det berömda gröna
paraplyet, ”Hunden med sitt ödsliga skall”, men
ingen frisk detalj kan ändå sätta fyr i
helhetens sterila konstruktion. Inte heller spöken och
häxor lever mer än ett halvt liv hos Karlfeldt.
Och som jag tror lever de inte mer ens för
Karlfeldt och mest som en kär, drömd mytologi
i en sval trakt bortom hans oro. Den är
egendomlig, denna det naivas lockelse för den
strängt taget minst naiva, mest konstruktiva av
svenska skalder. Över den i och för sig
betagande tavlan av Dalarnas Maria faller ett
egentligen intellektuellt och sentimentalt ljus och
våra känslor inför den blir — som det heter
— blandade.
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
