Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Lars Forssell: Anteckningar till Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS FORSSELL
Nej, mot hela Karlfeldts kollektion av
dalmålningar på rim och folkliga motiv sätter jag
”Vallfärd” av 1930. Det är visserligen ett
dalamotiv men äger en inre kraft och dunkel magi
som spränger bort dess provinsiella karaktär
och alla rosiga kurbitsramar, och den inger
oss den känsla av svindlande perspektiv som
dessa ramars barriärer annars hindrar oss från.
Tids detalj erna sparsamma, ingen katalog över
Skansen. Här är koncentration och för
koncentrationens skull har Karlfeldt lämpat över bord
hela sin gamla ballast av uttrycksfulla men
onödiga adjektiv. Vid sidan av den
pestskildring som inleder dikten verkar Mobergs i
”Brudarnas källa” blek och ändå är pestskildringen
det enda som är verkligt bra i den boken.
Det intryck av knapphet och precision, som
Karlfeldts dikter annars sällan inger,
förstärks av de korta tvåradingarna till strofer.
Detaljerna är inte en tavlas utan en gränslöst
grym verklighet, observerad från nära håll. Det
är en dikt som vittnar om att Karlfeldt
upplevde det första världskrigets verklighet
starkare än vad hans falskdeklamation på den
tiden låter ana. Och det kvinnoporträtt som
står i diktens förgrund har inte den
konventionella ljuvhet som man blivit van vid från
”Vildmarks- och kärleksvisor” och andra
manbar-hetsdikter. Över denna kvinna, som i sin
religiösa extas tror sig ha fått ett barn med
vinden, svävar något av samma mänskliga,
varma ljus som över kvinnogestalten i
”Barabbas”, för att ta ett kanske alltför aktuellt
exempel. För den som inte kommer sig för att
gå till dikten där den står (i ”Vintergatan” 30,
i ”Tankar och tal” och i ”Karlfeldts lyrik” i
serien ”Den svenska lyriken”) citerar jag
följande två sviter av strofer, den första ur
pestskildringen och den andra ur skildringen av
kvinnan med sitt barn (jfr f. ö. det porträttet
med det av ”Jungfru Maria” i Dalarna, vilken
utvidgning av perspektivet och vilken befrielse
från all behagsjuk sentimentalitet har inte
skett):
Pest var i landet. Vandrare lågo i härbärgeshus,
famnade döda varann, då dagen vart ljus.
Även bland boskap och menlöst fä var sjukdomen stoi.
Blod rann i stävan, blodmjölk av getter och kor.
Mödrar födde med yttersta nöd och ofta var fostret
dött.
Dömt och förtappat tycktes allt levande kött.
Göken gol det året sen jul, och vattnen fröso ej till.
Marken bar varken snö eller gräs, det var som en
gall april.
Var ock den vintern luften full av en dov melodi.
Vinden smekte som ros och stang som törne och bi.
Barnen slängde i konten på mödrarnas rygg.
Blinda trevande. Skyn var torrmörk och stygg.
Äter står jag i koret för Gudsmodems bild.
Stilla hon tronar, ser på mig systerligt mild.
Jungfru var jag, synderska nämns jag i dag.
Helga Guds moder, jag bävar, men säg: Vart du kallad
som jag?
Pilten jag lägger ner på ditt sköte, o, tag
allt vad jag äger, i dag, på din kyrkogångsdag.
Turturduvor och unga duvor bär jag ej fram,
endast en gudsson åt jungfrun av Davids stam.
Saliga jungfru, du som var moder själv utan man,
är det jag födde en synd, eller är det som Han?
Temat i dessa anteckningar till Karlfeldt har
mest varit motsatserna i honom själv och hans
dikt mellan ro och oro, och vad dessa
motsatser inneburit av gott och ont för dikternas
gestaltning. Men han har själv gett dessa
motsatser sin poetiska sammanfattning i en
mång-och fulltonig dikt, nämligen ”Höstpsalm”. Den
dikten spänner mellan två enkla symboler,
ljuset för styrkan och lugnet och mörkret för
oron och ovissheten. Det är den enklaste
tolkningen, inte den enda, men den kan få oss att
med stegrad gripenhet följa de mörka och ljusa
skuggornas, dagens och nattens spel över
Um-briens kullar som orons och lugnets spel över
Karlfeldts eget väsen. I inledningsstrofen finns
både det första och andra temat med och de
kontrasteras mot varandra med sällsynt poetisk
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
