Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Lars Forssell: Anteckningar till Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTECKNINGAR TILL KARLFELDT
verkan. Först vämjelsen över den asketiska
världsfrånvändheten (redan i första raden:
rosen, livets friska representant, ”stänkt med
blod”), dödbenskulten (som ändå inte har
varit helt främmande för Karlfeldt), och så
den långa, meningsfyllda pausen innan ögat
störtar ”ut, ut i ljuset mellan Umbriens kullar”.
Detta spel mellan mörker och ljus, liv och död,
möter man för övrigt ofta i ”Hösthorn”. Allra
vackrast i ”Vinterorgel”, vars mäktiga
avslutning ännu ingen deklamatör lyckats deklamera
ihjäl, det ögonblick när ljuset bryter in i
vinterns katedral som följande enkla och
fullkomligt opatetiska ord:
”Syster, det töar från kvist.
Nu hvila, du hvita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land.”
Över andra strofen i ”Höstpsalm” faller på
nytt mörkret. Den talande märker plötsligt
Franciskus vid sin sida, den vars tiggarhåla
han nyss besökt och fördömt. Och lika plötsligt
är han alldeles ensam, ”i ett okänt land”.
Kanske är det sökt men man erinrar sig nog
att ingen skald som Karlfeldt rört sig i för
honom själv välbekanta land. Ensamheten och
natten stiger upp ”som sot ur brand”. I
samt
liga strofer kan man följa dessa skiftningar
av mörker och ljus, de anknyter till varandra
och ger dikten dess flyktiga, ändå fasta
sammanhållning.
Det religiösa motivet bryter in på allvar först
i tredje strofen. Vad Karlfeldt ser i sin Gud
är mindre Gud än en människa, en
bordskamrat och som en motsats till ensamheten, den
vän som överallt han söker. Ändå har
vän-skapseldarna sprakat som i en höstlig bastu
och människor talat manligen samman i så
många av Karlfeldts dikter efter ”Fäderna”.
Men när han i ”Höstpsalm” på allvar talar till
Gud talar han till människan, om också (på ett
ställe) sublimerad till en mänsklig ”andedräkt,
en ton”. I sitt verkliga liv och sin verkliga dikt
besjunger han en helt annan gud än Fridolin,
tryggheten bland människor i stället för
tryggheten bland gudar.
Jfr med ett annat av hans femton
mästerverk, ”1 passionsveckan”, där just detta tema
finns med utan så stark anknytning till religiös
symbolik: ”1 gravar ligga mina vänner fångna
— / jag har en ovän kvar från det förgångna; /
Guds fred i huset / ifrån vars tröskel jag vart
omildt stött.” Och jfr ”Psaltare och lyra”,
som jämte ”Vallfärd” f. ö. visar att Karlfeldt
slutade i poetiskt ny.
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
