Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Maj—juni. N:r 5
- Alfred Kazin: Faulkners vision av människans integritet. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ALFRED KAZIN
FAULKNERS VISION AV MÄNNISKANS
INTEGRITET
I det tal Faulkner höll i Stockholm sistlidna
december sade han bland annat:
”Vår tids tragedi består i en allmän och
universell fysisk fruktan som nu har utståtts
så länge att vi t. o. m. kan fördraga den. Det
finns inte längre några andliga problem. Det
finns bara en fråga: när ska jag bli sprängd
i luften? Och därför har dagens unga författare
glömt de problem som rör människohjärtats
inre strider med sig självt och som ensamma
kan skapa god litteratur, emedan endast de är
värda att skriva om, är värda kampen och
mödan...
Han måste studera dem på nytt. Han måste
lära sig själv att fruktan är det lägsta av allt;
och medan han lär sig detta, glömma det för
alltid, så att han i sin verkstad inte lämnar
plats för något annat än hjärtats gamla
trossanningar, de gamla universella sanningarna,
förutan vilka all litteratur är kortlivad och
dödsdömd — kärlek och heder, ömkan och
stolthet, medlidande och offer...
Tills han på nytt har lärt sig detta, kommer
han att skriva som om han stod mitt bland
människorna och iakttog deras undergång. Jag
vägrar att tro på människans undergång. Det
är lätt att säga att människan är odödlig helt
enkelt emedan hon kommer att härda ut: att
till och med när domens sista mullrande har
ekat och dött bort från den sista värdelösa
klippan som torrlagd skjuter upp i den sista röda
och slocknande aftonen ska man höra ännu
ett ljud: hennes svaga outtröttliga röst som
alltjämt talar. Jag nekar att acceptera detta. Jag
tror att människan inte bara kommer att härda
ut: hon kommer att segra. Hon är odödlig, inte
därför att hon ensam bland de skapade
varelserna har en outtröttlig röst utan därför att
hon har en själ, en ande i stånd till medlidande
och offer och tålamod. Diktarens, författarens
plikt är att skriva om dessa ting.”
Det är inte ofta vi amerikaner får höra
sådana ord av våra författare — och kanske
väntar vi oss det allra minst av en realistisk
författare, vars verk alltjämt likställes med de
sadistiskt minutiösa skildringar av
sydstats-”dekadens” vi så ofta begåvas med av
fashionabla nya författare. Också Faulkners större
ryktbarhet i Europa visar, åtminstone i den
form vari dess genljud når oss, att om det
tjugonde århundradets amerikanske författare
— detta månghövdade monstrum vars namn
helt enkelt är
Faulkner-Hemingway-Caldwell-Steinbeck — fortfarande anses ha sista ordet
i fråga om brutalitet och våldsam materialism,
så är det framför allt Faulkner som på det viset
personifierar honom för yttervärlden.
Men den rysning av välbehag jag erfor vid
läsningen av Faulkners Nobeltal orsakades inte
blott av tacksamhet över att sådana ord
överhuvudtaget kunde fällas just nu — och hur
väl behöver inte våra uppskrämda intellektuella
få höra dem — utan också av en förnimmelse
att jag kände igen något. De ordalag Faulkner
valde i Stockholm är ovanliga för honom, ja
föga typiska. För min del skulle jag aldrig ha
sagt att det är för att uppbygga oss som han
skriver. Men den där rösten, den frimodigt
vältaliga rösten med all dess genuina märgfullhet,
som genom själva farten och skärpan i satserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1951/0366.html
