Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Alfred Kazin: Faulkners vision av människans integritet. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påminner oss om att alla mänskliga spörsmål
definitivt avgörs först inne i hjärtat, som gång
på gång återvänder till sådana stora ord som
kärlek och heder, medömkan och stolthet, efter
vilka vi ju ändå alla försöker leva, som pekar
på vår tids ångestplågade människa i all hennes
hemliga ensamhet, dag efter dag — just den
lidelsefulla och stadiga rösten är det som tycks
hålla samman hans romaner i deras obändighet
rad för rad. Även den ytligaste genomläsning
av en sida borde avslöja för oss hur det själsliv
är beskaffat som vi har att göra med, borde
varsko oss om att det i hans fall rör sig om en
artskillnad snarare än en gradskillnad i
förhållandet till andra moderna amerikanska
författare.
Ändå är det anmärkningsvärt att så många
människor tycks kunna läsa Faulkner och även
analysera de underliggande skikten i hans verk
med det största skarpsinne utan att finna någon
speciell konstruktiv avsikt med hans prosastil.
Ty hur låter den vanliga invändningen mot
denna stil? Jo, den är onödigt komplicerad,
den är onaturligt späckad med parenteser, ja
med parenteser inom parenteser; det är skada
att en man som kan berätta så bra, ska bli så
upphetsad under berättelsens gång och så
långrandig. Jag har nyss läst en artikel i senaste
numret av Partisan Review, där hans konst
förklaras vara genomgående ojämn, hopplöst
vilse mellan två prosastilar — ”den ena är
enkel och fylld av hänsyftningar på naturen;
det finns i dagens amerikanska litteratur
ingenting som är jämförligt med den... I den andra
stilen, som dominerar hans författarskap,
bygger Faulkner upp sin legend om Sydstaterna.
Det är här man finner alla hans ryktbara drag:
retoriken, de svåra komplicerade meningarna,
opåkallade och överdrivna, härvorna av
betydelser och motiv.” ”Så föga återstår av den
gripande enkelheten och frimodigheten”,
fortsätter Isaac Rosenfeld, ”att det är svårt att tro
att samme man skriver i båda dessa stilar.”
En sunda förnuftets man som Bernard DeVoto
anser att han är en begåvad författare med
olycklig benägenhet att drunkna i ett övermått
av känslosamhet; en humanistisk liberal som
Lionel Trilling kallar hans språk svulstigt; och
nyligen har jag hört en marxistisk kritiker
framkasta att han helt enkelt är en
stilprunkande ohämmad reaktionär som grubblar över
sin klass’ förfall. Till och med en av hans mest
förstående kritiker, Malcolm Cowley, anser att
defekterna i hans stil beror på den amerikanske
författarens traditionella isolering.
Dessa invändningar — och jag har själv gett
mina bidrag till dem — härrör till en del ur
en viss felaktig professionalism i vår
inställning till stilfrågor. Man skulle kunna kalla
det Hemingway-inflytandet. Hemingways egen
tidiga stil och hans, en hel generations, speciella
längtan efter enkelhet och naturlighet är åter
något helt annat. Hemingway-inflytandet har
nu blivit en handelsvara. Dess bottensats kan
beskådas inte bara i det ytliga och självbelåtna
språket i en högglättad veckotidskrift som Time
utan också än tydligare i den produktionsmetod
som fabricerar tidskriften i tron att allting kan
skrivas om, och tydligen av vem som helst.
Jag har ofta ur redaktörers och kritikers
framställningar utläst den omedvetna tron att alla
författare har samma behov och att alla skriver
för samma läsekrets. De uppmuntrar den
”klara” stilen (klar, emedan den är bekväm),
genom vilken man omedelbart kan se till botten
av varje ämne — och att döma av Hemingways
senaste bok nås bottnen förvisso mycket snabbt.
Jag anser detta vara en felaktigt professionell
inställning — Richard Chase klagar i en
nyligen utkommen bok över att Melville i alltför
ringa grad kontinuerligt ägnade sig åt
författarskap som yrke! — emedan den har sitt
upphov i den osunda och överdrivna medvetenhet
om läsekretsen som plågar också de
allvarligaste författarna i Amerika. Vi har blivit så
inriktade på att få läsarna att fatta snabbt
snarare än uppmuntra författaren att tala ut
till fullo, att vi omedvetet ignorerar
författarnas individuella olikheter.
Som bekant är Faulkner mindre medveten
om sin läsekrets än de flesta moderna
författare. I ett brev till Cowley har han till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
