Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Alfred Kazin: Faulkners vision av människans integritet. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED KAZ1N
William Faulkner i Stockholm 1950
skrivit: ”Jag tror jag har skrivit en hel del och
sänt i väg det till tryckning innan j ag egentligen
insåg att främlingar kunde komma att läsa det.”
Helt säkert beror många invändningar mot hans
stil på att vi betvivlar att en amerikansk
författare kan skriva utan att tänka på de
”främlingar”, som kan komma att läsa honom, och
att han inte till något pris vill uppoffra det
minsta av sin framställningsmiljö för att nå
förbindelse med läsaren. Men den primära
orsaken till våra protester mot Faulkners stil är
vår vägran att tro att det han skriver om är
fullt verkligt ens för honom själv. De flesta av
hans kritiker visar sig oförställt likgiltiga för
hans synpunkt.
Med synpunkt menar jag inte en författares
sociala åsikter, som han kan dela och vanligen
också delar med många människor, i synnerhet
om han är från Sydstaterna; inte de
psykologiska tydningar med vilkas hjälp vi numera
så lätt tolkar och tror oss fullständigt avslöja
en annan människas karaktär; inte ens hans
moralfilosofi, vare sig på dess mest realistiska
eller mest upphöjda plan. Jag menar den
synvinkel, ur vilken vi ständigt på nytt ser
världsalltet — det medfödda sinnelag, som mycket
tidigt inplantar hos oss de speciella ord, de ofta
anlitade betoningar och tonfall, de gåtfullt
ekolaliska upprepningar som vi mest
instinktivt återvänder till — och vilka vi i lyckliga
ögonblick glatt kan acceptera och ibland till
och med förstå.
Det är en författares synpunkt, hans
personliga livsåskådning, som skänker honom det
återkommande tema varur han väljer ämnet
för sin konst och till och med många av dess
tekniska medel. Ty en verklig konstnär lånar
aldrig rätt och slätt en teknik, även när det
kan förefalla så, utan använder den som om
ingen hade använt den före honom. Visst är
det väl tack vare hans synpunkter som vi vet
att Dostoj evskij är mer än summan av sina
reaktionära sociala åsikter, Proust ännu mer
än sin sensibilitet, Melville mer än sitt
pessimistiska knäfall inför det gudomligas storhet.
Det är en författares synpunkt som ger oss vår
omedelbara upplevelse av hans
tankeverksamhet i all dess rika särart. Det är utifrån hans
synpunkt, fast inte nödvändigtvis på grund av
den, som vi läser honom.
Likväl är det förvånande att så många
människor ignorerar vad de närmast kommer att
tänka på när de läser en sida av Faulkner. Det
är mycket svårt för mig att tro att den ofta
kaotiska och djupt andliga upplevelse vi får
under läsningen av en sådan novell som ”The
Bear” bara är ytterligare ett bidrag till
”liknelserna om mörkaste Södern” eller bara
ytterligare styrker det faktum att han verkligen är
— ack, du litteraturhistorikernas heliga enfald!
— en ”romantiker”. (Och tydligen innebär
detta ord nuförtiden att den ene romantikern
är den andre lik.) Jag tror inte att Faulkner
skulle ha varit annorlunda om han gått i Ezra
Pounds skola, hade lärt sig att tukta sin stil,
att vara mer sparsam med de där ”överlastade”
orden. Jag tror han behöver just de orden.
Hemingway behöver dem kanske inte, men det
gör Faulkner. Jag vågar påstå att han med dem
menar något som är väsentligt för hans
hårdnackat personliga syn på världen. Jag
misstänker att de länge har funnits i hans tankar, att
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
