Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Alfred Kazin: Faulkners vision av människans integritet. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var nästan för att få se dem leva sitt eget
liv, skilt från hans, som han började skriva,
att det är för att återupptäcka deras innebörd
under hela hans liv som vuxen som han
fortsätter att skriva.
Ty vad är det för ord som Faulkner ständigt
återvänder till? Cowley citerar uråldrig,
ovägbar, oföränderlig. Men de mer aktiva orden
är i själva verket bestörtning, skymf, ursinnig,
avvisande, obeveklig, oböjlig, oemottaglig,
häpen, överleva, uthärda, förneka, raseri,
ursprungslös — och i hans senaste böcker alltmer
sällan men ständigt närvarande, emedan de
frammanar bilden av den uppåtsträvande
valvbågen och av extasen som ligger i att
rekonstruera dess höjd, vilka båda är så väsentliga
för honom — stegring, inkarnation, apoteos.
Och det är betydelsefullt att de flesta av dessa
ord används om individer av alla slag och ur
alla klasser — inte bara om hans intellektuella
eller visionärer, som Quentin Compson, Horace
Benbow, pastor Gail Hightower, eller om hans
tröttsamt vise talesman Gavin Stevens, utan
också om en medlem av släkten Snopes likaväl
som om major DeSpain; om farmarna som
arbetar ute på åkrarna eller om
lördagseftermiddagarna i sina ”flitigt lappade och rena
overaller” sitter och hänger i Varners
handelsbod; om den gamle jägaren Ike McCaslin; om
en förbrytare som Popeye; om vissa barn och
de flesta pojkar; om den jagade negern i ”Red
Leaves” som söker undgå att bli levande
begraven tillsammans med sin döde indianske
husbonde, om negerslavarna och deras kloka och
tystlåtna ättlingar som alltjämt sköter
grovarbetet i köken sedan kriget är slut. De
används med särskilt eftertryck om den
samvetslöse Jason Compson i ”The Sound and the
Fury” och om den jagade och mördande Joe
Christmas i ”Ljus i augusti”; de används om
hus, höjder, vägar, hundar, björnens mäktiga
mörka skepnad i Faulkners stora novell ”The
Bear”; om dörrar och åtminstone en gång,
underförstått, om Gud.
Dessa ord är inte bara utrop eller — som
det ofta kan förefalla — påståenden som på
slutet skall tona bort inslag som inte fullföljts
i hans berättelser. De utgör, för att låna en bild
från musiken, själva generalbasen, över vilken
han placerar sitt berättande tema och kring
vilken hans historia är komponerad. De skapar
den atmosfär i vilken Faulkners personer rör
sig — också Gud fader själv i det mellersta
avsnittet av ”The Bear”, den Gud som blev
så bestört över det kränkande och fasansfulla
i människans blinda exploatering av jorden att
han var beredd att helt och hållet förkasta
henne, tills John Brown, som var en hel
människa och därför förvånade till och med Honom,
hejdade Hans hand. Alla, negrer och vita,
sydstatsmän och män från nordstaterna, gamla
farmare och nya exploatörer, känner denna
skymf, denna bestörtning, detta raseri. Det är
livsbetingelserna — inte bara våra egna,
fångade för en sekund ovan livets gång, utan
alla tings inom vår synkrets, vilka vi smittar
med våra egna betingelsers våldsamhet — och
vi blir häpna och ursinniga och kränkta,
kränkta på nytt för varje dag, varje timme,
men strävar ändå fortfarande att vara
oemottagliga, att tro oss själva vara obevekliga och
genom att förfäkta vår oberördhet visa att vi
söker uthärda. Och detta tillstånd är inte något
som hans personer är medvetna om hos sig
själva och hos varandra blott i meditativa
ögonblick — för det skulle hejda hela rörelsen; nej,
det liknar det ständiga ekot av generalbasen,
som alltjämt kan höras hos Bach även när den
inte används — det utgör den speciella
medvetenhet till vilken de alla måste återvända.
Kanske är det med detta ord återvända som
jag äntligen kan nå fram till det som är så
säreget i Faulkners värld — nämligen att hans
personer i de flesta fall betraktar allting utan
förvåning. Det är inte själva händelserna som
skapar dynamiken i en berättelse av Faulkner;
det är bekräftelsen. Allt tycks ha varit känt på
förhand. Det verkar som om själva händelsen
först assimileras under ruvande väntan och
därpå inträffar som en bekräftelse; sedan
väcker den på nytt den välbekanta kränkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
