Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Alfred Kazin: Faulkners vision av människans integritet. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbittringen och häpnaden över att något sådant
alls kan hända. När därför händelsen inträffar
efter förväntan och den sedvanliga
olycksbådande bistra blicken kastas på den, tycks den
egentligen inte ha upplevts utan snarare ha
återupplevts. Sålunda känner man — särskilt
inför hans mest omsorgsfullt utarbetade
romanfigurer som Jason Compson och Joe
Christmas — att deras lidande och grubbel inrymmer
själva livsdynamiken. Det är som om deras liv
tänkte för deras räkning. I större delen av
”Ljus i augusti” tycker man sig se Joe
Christmas fly undan, ständigt fly undan på
landsvägen, men likväl med ansiktet vänt mot oss,
häpen över att allt det som han så länge har
väntat på verkligen till slut händer honom —
medan han ännu flyr. Under hela Jason
Compsons stora monolog i ”The Sound and the
Fury” ser man honom rusa omkring på
gatorna eller i sin bil jaga sin systerdotter;
men ändå fylls varje fruktansvärd sekund av
något ännu förfärligare — det, att hela hans
levnad är förtätad i denna prövning och att
han borde ha väntat sig att krisen i hans liv
skulle få just det förloppet, eftersom han i
själva verket har tillbringat sitt liv med att
grubbla däröver.
Jag tror det är denna väntan, denna
förhandskunskap som Faulkners människor bär
med sig under varje ögonblick av sitt liv, som
fyller dem med den säregna spanande och
lyssnande spänning, under vars tryck han
ibland tycks vackla fram från sida till sida i
sina romaner likt en man som lyfter en tung
gjutform. Det existerar knappast någon annan
nu levande författare som har slösat så stor
uppmärksamhet på det mänskliga ansiktet i
dess oböjliga vaksamma koncentration, som
har naglat fast så många av de samtidiga
intryck som mänskliga företeelser gör på ögat.
Varje person tycks ha ansiktet präglat av hela
tyngden av sin faktiska och potentiella vetskap
— men likväl betvivla denna vetskap, inte på
grund av någon egentlig misstro utan på grund
av häpnad och kränkt förbittring över att han
måste stå ut därmed. Och tillsammans med
detta bakgrundens våldsamma myller av
detaljer, av historisk kausalitet sådan den hänför sig
till hans eget liv och Söderns traditionsplågade
medvetande, vilket allt uppfattas av honom likt
drömmens rekvisita, som vi ser utan att alltid
vara medvetna därom.
Kort sagt, Faulkner belastar sina personer
med alla de betingelser som tillsammans bildar
människans liv; han vill inte låta dem slippa
något. Detta är den dagliga undervegetation —
ibland olidlig i sin fränhet och chockverkan
— som Joe Christmas måste trampa fram
igenom även när han flyr. Detta är denna
upphetsade förnimmelse av att hela ens liv är
ständigt närvarande, som är den egentliga orsaken
till den ångest Jason Compson känner den där
fruktansvärda dagen den 6 april 1928 — och
som, trots att han är oändligt motbjudande,
gör honom till ett så gigantiskt exempel på
människans meningslösa fäktande i luften, då
han ansatt av alla tänkbara former av pina och
oro söker efter systerdottern som har stulit de
pengar han själv ursprungligen hade stulit från
henne. I ”Inkräktare i stoftet” kallar Faulkner
det för ”den nakna plåga hos obedövbara
nervändar som människorna i brist på bättre ord
kallar att leva”. I ”Beyond”, denna vackra lilla
berättelse om det ansvar vi fortfarande har fast
vi drömmer om att dö, beskrivs det av
Domaren som den ”speciella odelade följdriktighet,
vilken en människa vare sig det är rätt eller
inte måste hålla fast vid, därför att endast den
någonsin kommer att tillåta henne att dö”.
Det är denna ”följdriktighet” såsom
medvetenhetens själva grundval, vilken finner
glädje i medvetenheten såsom sitt mest
uppmuntrande och sunda resultat, som jag ser i
Faulkners uppfattning av människans
integritet. Det är denna följdriktighet som skänker
honom hans inre frihet som berättare och stilist,
som ger honom den kraft och frimodighet i
tonfallet, som kommer rösterna hos
Hemingway, Fitzgerald et consortes att låta gnälliga.
Denna integritet är uppenbarligen inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
