Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Alfred Kazin: Faulkners vision av människans integritet. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detsamma som vi nuförtiden vanligen menar med
ordet — det som Stuart Chase en gång så
meningsfullt beskrev som en ”lyx”. När man i
våra dagar hör ordet integritet, tycks det
representera något som vi gärna skulle vilja ha, som
vi vet att vi — om också bara för vår egen
hälsas skull! — har behov av, men som inte
desto mindre alltid är ett förlorat paradis i vår
av sinsemellan motstridande förpliktelser fyllda
medelklasstillvaro. Och på grund av våra
nödtvungna men ändå i viss mening ovärdiga
kalkyleringar om vi vågar säga det och det, skriva
den artikeln, trotsa den chefen, på grund av
vårt tröttande och längtansfulla tvivel på
”integriteten” i våra enklaste förhållanden, i våra
enklaste handlingar, har vi i själva verket börjat
ana att de vågor av välmående vantrivsel som
ständigt sopar fram över den moderna
amerikanska tillvaron kanske i främsta rummet är
följden av dåligt samvete. Faulkner startar
bortom denna punkt; jag tror inte han har
skrivit en enda rad bara för att behaga en
tidskriftsredaktör eller imponera på sin läsekrets.
En tid visste han, som redan sagts, inte ens
att han hade någon. Om han har dåligt samvete,
så är det fråga om det dåliga samvetet hos en
känslig sydstatsman som inom sig bär hela
historien om den kultur han älskar, och den
kulturen har Faulkner undersökt gång på gång
i den ytterligt goda tro och med den nödvändiga
kärlek till de egna landsmännen, helt enkelt
därför att man hör hemma bland dem, förutan
vilken varje bedömning av andra människor
blir godtycklig och vanligen destruktiv. För
honom representerar integritet inte det
efterlängtade tillstånd av förening till ett helt som
sätter oss i stånd att ”fungera”, utan det som
ensamt sätter oss i stånd att fatta vår tillvaro.
De kritiker som envisas med att läsa
Faulkner uteslutande som en Sydstaternas
historiker, ”en ny Balzac”, finner det ironiskt nog
lättare att betrakta honom som en djup social
tänkare än att oförskräckt ta itu med den
filosofi han utvecklar. Men studerar man
omsorgsfullt något för hans tankevärld så
fundamentalt som den långa dialog om slaveriet och
jorden, som bildar mellersta avsnittet i ”The
Bear”, finner man att det dunkla i hans verk
inte beror på några djupa eller komplicerade
idéer utan därpå att hans hjärna är så
förvånande verksam, hans sensibilitet så intensivt
skärpt av alla de problem som inställer sig för
honom, att han alltid kastar sig från det ena
till det andra, fylld av upptäckariver. Faulkner
skriver som om han tänkte högt. Och mycket
ofta faktiskt som om han plötsligt hade fallit
i hypnotisk trance genom att tänka på något
problem, likgiltigt vilket, som råkat dyka upp
för honom mitt i en berättelse. Inte heller är
han trots sin utomordentliga självständighet
särskilt fri — och hur skulle han kunna vara
det? — från den härva av motiv, av sanningar
och lögner till självförsvar som man vanligen
upptäcker hos sydstatsmän när de ser tillbaka
på slaveriets historia. För var gång han
erkänner det orättvisa och brottsliga i slaveriet —
och ingen annan sydstatsförfattare har så
frimodigt gripit sig an med ämnet — anstränger
han sig särskilt att framhålla de gamla
slavägarnas despotiska vänlighet. Det förekommer
ett synnerligen roande exempel härpå i
mellersta avsnittet av ”The Bear”, där det
utomordentliga crescendo av skäl, som leder fram
till det förestående avslöjandet av hur Guds
förbannelse vilar över jorden, plötsligt sjunker
ner i en nynnande vaggsång om den vänlighet
kvinnorna visade slavarna när de blev sjuka —
och sedan krönes av det stolta erkännandet att
samma bistånd gavs boskapen, fast inte av
sådana personer ur de lägre klasserna — utan
tvivel stamfäder till släkten Snopes — som
måste hyra sina hästar från hyrstall! Faulkner
är sydstatsman och starkt medveten om vilken
klass han tillhör. Men låt oss inte glömma att
för honom skulden till slaveriet mildras av
insikten att exploatören också är en människa;
att man i deras inbördes förhållande lika litet
kan bortse från honom som från slaven. Att
antaga att Faulkner betraktar allt detta helt
enkelt som poster på människans allmänna och
individuella skuldregister är emellertid inte
fullt rättvist mot honom; det är att göra honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
