Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Alfred Kazin: Faulkners vision av människans integritet. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konventionell. Man får inte samma intryck av
honom, som av så många andra diktare och
kritiker från Sydstaterna — att deras högsta
mål som författare är att åter bli goda kristna.
Han förefaller vara mer inriktad på att förstå
den mänskliga situationen än att bli frälst.
Men här förirrar jag mig från mitt ämne,
ty det var nyss min avsikt att frammana
Faulkners speciella egenskap som konstnär genom
att betona vilken mångfald ting som samtidigt
är aktuella för hans medvetande. Det är detta jag
redan har betecknat som hans dynamik.
Faulkners fantasi tycks vara präglad av en minnets
snabbhet som man endast påträffar hos geniala
författare — av en förmåga att vidmakthålla
detaljerna under en så lång och obruten,
dynamisk period att de slutligen bildar en obruten
framskridande formering. Ett karakteristiskt
exempel härpå kan man finna i början av
”Inkräktare i stoftet”. Det är värt att citera
här, inte därför att denna roman eller ens just
det avsnittet tillhör hans bästa verk — för min
del skulle jag vilja påstå att efter ”The Sound
and the Fury” och ”Ljus i augusti”, båda
skrivna då Faulkner var ungefär lika gammal
som Melville då han skrev ”Moby Dick”, har
han inte skapat något likvärdigt och verkar på
sista tiden lika betänkligt mildrad som
Melville blev vid alltför tidig ålder — utan därför
att det visar i hur hög grad Faulkners dynamik
gör sig gällande i en roman, vilken av våra bästa
kritiker tolkats som en sydstatsmans
traditionella invändningar mot president Trumans
förslag till lag om medborgerliga rättigheter.
Det är scenen då pojken Charles Mallison
efter att ha gått ner sig på isen under en jakt
förs till negern Lucas Beauchamps hus. Han
vet naturligtvis att Lucas är en ättling av den
gamle plantageägaren Carothers McCaslin, och
som alla andra i staden retar han sig ständigt
på negerns stolthet, hans alltid ”avvisande och
lugna” sätt, hans vägran att visa sedvanlig
servilitet. Och nu, medan han generat följer efter
negern, är han starkare än någonsin medveten
om denne äldre neger, som med lugn värdighet
insisterar på att ta honom med till sitt hus och
på ett förödmjukande vis erinras han om att,
i likhet med hans egen farfar, ”mannen som
gick före, helt enkelt var oförmögen att tänka
sig att en pojke skulle säga emot honom och
trotsa honom”.
”Så han inte så mycket som tvekade när de
gick förbi grinden, han inte ens tittade åt den
och så var de inne inte på någon uppgången
välskött allé till torpar- eller
tjänstefolksbostäder utan på en vresig skogsgata, halvt
flodbädd och halvt väg, som klättrade uppför
en kulle och hade en enslig oberoende och
också avvisande uppsyn, och så såg han huset,
stockstugan och mindes resten av historien,
legenden: att Edmonds’ far hade skrivit huset
på sin negerkusin och hans arvingar för all
framtid, och de fyra hektaren jord det stod
på — en markrektangel avgränsad för evig tid
mitt i en åttahundrahektars egendom som ett
frimärke mittpå ett kuvert — det omålade
trähuset, det omålade stolpstängslet vars omålade
olåsta grind mannen stötte upp med knät
fortfarande utan att stanna eller se sig om en enda
gång och, med honom i hälarna och Aleck
Sander och Edmonds’ pojke efter sig, gick in
på gården. Den hade varit utan gräs också om
det varit sommar; han kunde föreställa sig den,
totalt kal, varken ogräs eller minsta grönt, med
det fina dammet sopat varje morgon av någon
av Lucas’ kvinnfolk med en kvast av hopbundna
videkvistar i ett invecklat mönster av virvlar
och bukter kors och tvärs, vilka allteftersom
dagen framskred småningom och långsamt
skulle plånas ut av kycklingarnas träck och
hemlighetsfulla tretåade spår som (när han
mindes det nu vid sexton år) på en
terrängmodell i miniatyr från jätteödlornas tid, och
de gick alla fyra längs något som inte riktigt
var en gång eftersom ytan också var vanlig
jord men ändå mer än en stig, den
upptrampade vägen som löpte spikrakt kantlagd med
plåtburkar och tomglas och skärvor av porslin
och lergods nerstuckna i marken, fram till den
omålade trappan och den omålade förstubron
längs vars räck det stod fler burkar men större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
