Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Alfred Kazin: Faulkners vision av människans integritet. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— tomma fyraliters som någon gång hade
innehållit sirap eller kanske målarfärg och utnötta
vatten- eller mjölkhinkar och en tjuguliters
fotogenkanna avsågad upptill och en halva av
vad som en gång varit någons (utan tvivel
Edmonds’) varmvattencistern kluven på längden
som en banan — i vilka det hade vuxit
blommor på sommaren och ur vilka de döda
stjälkarna och de sköra torra klängena ännu lutade
sig och hängde, och där bakom huset självt,
väderbitet och inte så mycket omålat som
oberoende av och avvisande mot all färg, så att
huset inte bara var den enda tänkbara
fortsättningen på den bistra oskötta vägen utan
också dess krona liksom de skulpterade
acanthusbladen bildar en korintisk pelares kapitäl.
Men ännu stannade inte mannen, han
fortsatte uppför trappan och över förstubron och
öppnade dörren och gick in och han och så
Edmonds’ pojke och Aleck Sander följde efter:
en farstu skum, nästan mörk efter den klara
dagern ute och redan kunde han känna lukten
som han utan att reflektera på det i hela sitt
liv alltid hade godtagit som den givna lukten
där det bodde folk med ett spår av negerblod
liksom att alla som hette Mallison var
metodister, och så ett sovrum: ett kalt nött alldeles
rent omålat golv utan matta, i en vrå och
övertäckt med ett grant lapptäcke en bred skum
himmelssäng som antagligen härstammade från
gubben Carothers McCaslins hem, och en
skamfilad billig byrå och sedan för stunden inget
mer eller åtminstone helt litet; först senare
skulle han lägga märke till — eller minnas att
han hade sett — den fullradade spiselhyllan
där det stod en fotogenlampa handmålad med
blommor och en vas full med braständare
hopvridna av tidningspapper och över spiselhyllan
färglitografin från en tre år gammal
väggalmanack där Pocahontas i en sioux- eller
chippewahövdings krusiga fransade
skinnbyxor stod lutad mot en italiensk
marmorbalustrad ovanför en trädgård med stela cypresser
och dunkelt i vrån mittemot sängen ett färglagt
foto av ett äkta par i pampig förgylld ram på
ett förgyllt staffli. Men det hade han inte alls
sett än ty det var bakom honom och det enda
han nu såg var brasan — den lerstrukna
kullerstensspisen där en halvbrunnen kubbe glödde
och rykte i den grå askan och där bredvid i en
gungstol någonting som han tog för ett barn
tills han såg ansiktet, och då hejdade han sig
tillräckligt länge för att se på henne därför
att han var nära att minnas en annan sak som
hans morbror hade berättat för honom om eller
åtminstone i samband med Lucas Beauchamp,
och när han såg på henne förstod han första
gången hur gammal mannen i själva verket
var, måste vara — en liten gammal gumma,
nästan av dockformat, mycket mörkare än
mannen, i schal och förklä och med huvudet
inlindat i en bländvit duk och ovanpå den en
fernissad stråhatt med något slags prydnad.”
Jag ska inte här dröja vid den märkliga
vävliknande strukturen i detta avsnitt eller —
något som av tekniska skäl kanske är det mest
intressanta för varje prosaförfattare — vid den
egendomligt framtvingade precisionen hos de
ord som genom sin extatiska upprepning fångar
och driver fram satserna, så att Faulkner kan
utlösa hela den scen som redan finns färdig
inne i hans huvud. Men jag skulle vilja
komplettera mitt resonemang genom att förklara
hur nödvändigt detta avsnitt är. Ty vad jag
ser och hör i stegringen och de dova stötarna
av dessa detaljer är ett försök att framställa
— inte bara för ett enda mänskligt medvetande
utan längs efter det kretslopp i tiden och tanken
vari vi rör oss — det som är vårt liv i hela dess
närvaro. Vi förnimmer plötsligt med ett slags
momentan chock för vår fysiska varelse att vi
bearbetas av historien, av krafterna i vår egen
personlighet, av den härva av rätt och orätt,
av nuvarande orättvisor och kanske slutliga
orättvisor också, som påverkar varje mänsklig
situation. Och det är endast en sådan insikt, en
sådan villighet att genomleva vår situation med
allt som vi är, ett så fullständigt accepterande
av att vårt liv just nu är definitivt verkligt,
som mildrar något av smärtan över att leva,
den gamla klyftan mellan vår natur och vår
insikt. Ty så är det: vi befinner oss alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
