Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Alfred Kazin: Faulkners vision av människans integritet. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uteslutande just här — ”detta levande väsen vid
denna punkt på denna dag”.
Faulkners envist fasthållna krav på att
överspänna ögonblickets hela verklighet är något
förmer än blott nyhetsmaken eller teknik hos
en romanförfattare. Det går vida längre än hans
inre monologmetod med dess betonande av det
underjordiska planet hos människans vetande
— en metod som alltid visar människan
halvsovande, just på väg att märka hur mycket hon
ljuger för sig själv. Det är ett försök att skildra
sambandet med hela vårt ursprung, med våra
”stamfäder” — ett annat av Faulkners
älsklingsord — med allt vi har vetat om, inte vetat
om tillräckligt, älskat. Detta är skälet till att
han behöver dessa långa på varandra följande
parenteser och parenteser inom parenteser. De
exemplifierar den mänskliga
successionsordningen. Det mest fasansfulla hans personer vet
är känslan av att de har fällts ut ur denna
kontinuerliga existens, av att betrakta sig själva
som ”självreproducerande” eller
”ursprungslösa”. Men hur många parenteser han än
använder, så kan han konsten att lämna dem
bakom sig, att dyka upp tätt intill meningens
slut med en frisk, genomträngande och ofta
humoristiskt konkret tanke. Vi må leva i vår
tradition, bli ansatta av den som
sydstatsmänniskor blir, men vi är inte vår tradition, utan
vi är levande individer.
Det kan tyckas att hos Faulkner det
vandringstema, som är så väsentligt i amerikansk
litteratur och som alltid är aktuellt för oss tack
vare vår historia som folk, har förtätats för
att skildra den verkliga vandring varje
människa företar genom tiden — minut för minut
av det universum varmed vi är fyllda. Och så
grundligt uppleves och återuppleves
ögonblicket, att vi först när det är förbi kan se oss
tillbaka och upptäcka hur rik vår tillvaro är.
Här är en av huvudkällorna till hans humor
som så ofta tar sig uttryck i det vilda leende
han ägnar en situation sedan den är upplevd;
det är hans egen roade häpnad över hur mycket
en mänsklig varelse kan uppfatta, hur lång väg
han färdas i sin själ. Och här nalkas vi också
det slutliga ord som betyder så mycket för
honom: uthärdande. Negrerna är det största
sociala exemplet härpå. Ty negrerna har liksom
judarna den sällsamma bittra fördelen — och
hur ofta har de inte önskat att de kunde bli
kvitt den — att ha lidit en historisk orättvisa
under så lång tid att de bästa individerna bland
dem till sist kan fatta hela sin situation just
därför att de vet, att den är den mänskliga
situationen och alltså i viss mening inte kan
avhjälpas. Uthärdande tycks för Faulkner
innebära att först om man överblickar hela sitt liv
i tiden kan man inse sitt hemliga mod, sin
vilja att ha uthärdat, och endast på det viset
avstå sitt liv till andra. Endast genom integritet
kan vi känna att vårt liv har gjorts full rättvisa
— för vi har levt det, i all dess skändlighet och
all dess häpnad.
Ännu ett ord. Det sägs ofta att Faulkner har
nått sin ställning i den amerikanska litteraturen
tack vare sin tur att komma ur en miljö så
fylld av ”tradition och dramatik” — eller
kanske helt enkelt tack vare sitt
anmärkningsvärda tålamod eller sitt sällsynt goda omdöme
att stanna kvar i den miljö som gett honom
hans ämne. Det underförstås att om andra
författare inte varit så rotlösa, inte gett vika för
frestelserna, kunde de ha nått lika långt.
Och kanske är det sant att vilken författare
som helst — Sinclair Lewis eller Thomas Wolfe
till exempel — om han bara hade stannat kvar
i sitt Minnesota eller sitt North Carolina, skulle
ha kunnat arbeta sig igenom den trakt han
känner bäst för att till slut skriva inte bara om
vad människor gör utan också om vari de lever.
Men jag undrar om man inte kan uttrycka
saken på ett annat sätt. Kanske är det endast
den författare som vet, att människor inte är
likadana överallt, som tror att varje mänsklig
varelse är självständig och har en själ —
kanske är det endast en sådan författare som
kommer att hålla fast vid sin födelseplats, som
om hela livet fanns där lika mycket som någon
annanstans.
Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
