Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - John Hayward: Brev från London. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
som minns dessa levande och inflytelserika
tidskrifter eller har slagit upp gamla årgångar
och i efterhand känt något av den stimulans de
en gång gav kan påstå att de har fått värdiga
efterföljare i World Review eller Nine. Under
den korta tid den förra redigerades av Stefan
Schimanski (som dog som krigskorrespondent
i Korea) såg den ut att bli ett värdefullt
experi-mentalfält för modern litteratur, men för att
ett sådant syfte skall kunna nås måste ledningen
vara oberoende, och World Review är beroende
av hugskott och hållning hos ägaren till den
stora tidningskoncern vars minsta enhet den
är. Nine som jag nämnde i ett tidigare brev
när den startades för litet över ett år sedan har
enligt min mening inte heller, fast av andra
skäl, uppfyllt de löften den från början gav.
Men att det för närvarande fattas ett organ
som är fullt representativt för den unga
författargenerationens strävanden är ett faktum
som inte helt kan redovisas som en av andra
världskrigets oundvikliga ekonomiska följder.
Denna brist förekommer dock inte på andra
håll i Västeuropa och Nord- eller Sydamerika,
att döma av de travar av ”små magasin” på
engelska och ett halvt dussin främmande språk
som min medhyresgäst T. S. Eliot regelbundet
placerar på mitt skrivbord. Till och med det
besegrade Tyskland kan skryta med större
aktivitet i detta hänseende än vi i Storbritannien.
Man tvingäs därför dra den slutsatsen att
förhållandet beror lika mycket på frånvaron av
nya begåvningar som på det ekonomiska
trycket. Jag säger med avsikt nya begåvningar,
ty författare som redan har en ställning
behöver inte detta slags forum. De ”små magasinen”
har alltid varit och kommer att förbli det
språkrör varigenom ungdomen gör sig hörd — och
hörd inte bara av den talande, för nöjet att
få höra sin egen röst, utan också av personer
som i egenskap av redaktörer och förläggare
har möjlighet att hjälpa fram nya författare
och öppna nya vägar inom litteraturen.
Dessa melankoliska betraktelser över
Englands litterära situation bör emellertid
modifieras med påpekandet att fastän dagens
ekono
miska situation är sällsynt ogynnsam för
förlagsverksamhet i allmänhet och så gott som
utesluter så riskabla företag som lanserandet
av okända författare eller experimenterande
litteratur, ligger det ingenting förvånande i det
faktum att engelsk litteratur för närvarande
tycks ha en period av relativ sterilitet. Det har
funnits många sådana perioder i dess
utveckling under de gångna femhundra åren. Och
fastän läsarna kanske uppfattar mig som en
Kassandra som siar om dess förestående
undergång, hör jag inte till dem som, likt Cyril
Connolly, tror att ”medeltidens mörker” håller
på att återvända och att den allvarligt syftande
författaren, liksom den medeltida skrivaren, på
sin höjd kan hålla sin lilla låga tappert
brinnande i det omgivande mörkret. Jag förnekar
inte att vi i ett tjugutal år och hittills förgäves
har väntat på att det skulle träda fram en
författargeneration lika märklig som den som
representeras av Auden, Spender, Graham
Greene, Elizabeth Bowen, Henry Green, Evelyn
Waugh m. fl. Men den nuvarande
sterilitets-perioden har blivit förlängd genom sex
improduktiva krigsår och därefter av de sociala,
ekonomiska och framför allt psykologiska
följderna av fem års utmattande återhämtning och,
måste man tillägga, internationell otrygghet.
Den kommer inte att upphöra plötsligt, och vi
kommer inte att plötsligt brista ut i sång
allesammans (som Siegfried Sassoon skrev om
slutet på första världskriget). Inte heller
förefaller det mig troligt att litteraturen kommer
att skjuta nya skott så länge tänkandets och
kännandets klimat är så ostadigt som det är.
Men när jag nu avslutar detta periodiskt
återkommande brev, säger jag mig att det ju
i alla fall är ett brev till en periodiskt
återkommande tidskrift, och att det verkligen
förekommer enstaka litterära företeelser då och då som
kan vara värda att skriva om. Jag hoppas att
de skall bli angenämare än dessa något
pessimistiska men såvitt jag förstår nödvändiga
allmänna betraktelser över den litterära
situationen.
Översättning av Sonja Bergvall
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
