Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Björn von Rosen: Ur de gamles zoologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN von ROSEN
1945.) Senare delen av hans liv förflöt i
Frankfurt am Main, där han huvudsakligen ägnade
sig åt vetenskapligt författarskap och dit också
Gregorius inbjöds. De två vännernas samarbete
resulterade i hans bok om Etiopien, som snabbt
översattes till flera språk och blev
grundläggande för all senare etiopisk forskning.
Om abba (prästen) Gregorius vet jag
ingenting mer än de personliga drag som kommer
fram i de skildringar av sitt land som han ger
Ludolf. Och det är inga dåliga drag. Ludolf
är en mycket bildad, nykter och kritisk
författare efter dåtida mått, och i Gregorius hade
han en källa som inte bara flödade rikligt utan
också gav ifrån sig nästan bara klart vatten.
Bortsett från sådana smärre överdrifter i
beskrivningen av sitt lands fruktbarhet, storleken
på dess boskap och magnificensen hos
fett-svansfårens svansar som är ganska naturliga
och ursäktliga hos en tillfälligt landsflyktig, gör
han ett mycket tillförlitligt intryck. De
vidskepliga föreställningar som skymtar i hans
uppgifter är alltjämt gängse i hans land och för
övrigt på intet sätt mer anmärkningsvärda än
de som var rådande i Europa vid samma tid.
I många fall är det dessutom, som inte sällan
händer när det gäller Etiopien, svårt också för
en jämförelsevis initierad läsare att skilja på
legend och verklighet, som när Gregorius
berättar om vissa rötters bedövande inverkan på
ormar, ”vilket”, kommenterar Ludolf,
”kommer mig att misstänka att förmågan att bota
ormbett hos psyllerna, ett afrikanskt folk i
gamla tider, berodde mindre på någon
egenskap hos dem själva än på denna ört; de
hemlighöll bara saken för att vinna än större
berömmelse.” Jag vet något litet både om
etiopiska ormar och om djurmagi och
dressyrkonster, och jag kan absolut inte säga om det
ligger något i teorin som sådan; det kan mycket
väl göra det, och jag skall fråga om saken när
jag kommer tillbaka till Etiopien. Men
kombinationen biologisk gåta och kulturhistorisk
utblick är onekligen trivsam, och den är typisk
för samarbetet Gregorius-Ludolf.
Fyra av bokens kapitel är ägnade faunan,
och början görs med husdjuren. På tal om
hästen berättar Ludolf att när Gregorius i
Europa såg hästar spända för tungt lastade
vagnar förvånade han sig storligen ”över deras
tålmodighet och vår grymhet att nyttja ett så
ädelt och krigiskt djur till en så ringa och
förnedrande uppgift”. Omtanke om husdjuren är
på intet sätt ett allmänt etiopiskt drag, men
alltjämt gäller regeln att åsnan (och kamelen)
nyttjas som bärare av bördor (vagnar, t. o. m.
kärror, är okända i landet utom i de största
städerna), mulan till vardagligt ridbruk,
särskilt i slitsam terräng, medan hästen används
främst till festliga uppgifter: krigiska övningar
och tornérspel vid högtiderna. En inriden
bergsmula får man i Etiopien knappast under
1 000 kr i svensk mynt, medan man kan köpa
en hygglig häst för 150 kr; den aktning som
ägnas hästen har sålunda inte att göra med
varken den praktiska nytta djuret gör eller det
ekonomiska värde den åsätts, utan
sammanhänger med det förhållandet att mulan genom
sin från åsnan nedärvda branta vinkling inte
lämpar sig för varken trav eller galopp utan
är en skrittare och klättrare i bergen,
arbetsmyran, nyttig men utan glans, medan hästen
är ett fest- och krigsdjur. Innan jag lämnar
kapitlet husdjuren måste jag nämna en liten
konstnärlig överdrift bland illustrationerna:
fettsvansfåret avbildas i boken i två exemplar,
det ena mycket naturtroget, det andra med en
svans så enorm att det måste dra den efter sig
på en liten tvåhjulig kärra under betandet —
en älskvärt ornamental berättaruppfinning som
j ag gissar att man får tillskriva Ludolf snarare
än Gregorius, speciellt om den ses mot
bakgrunden av det ovan angivna faktum att kärror,
överhuvudtaget, intill denna dag nästan helt
saknas i landet.
Av den vilda faunan beskrivs först
elefanten, ett djur vars märkliga utseende och klokhet
visserligen var välkända från fångna exemplar
alltsedan antiken, men Gregorius ger också en
både målande och riktig beskrivning av dess
betesvanor i vilt tillstånd. Hans uppgifter om
giraffen, som på sextonhundratalet var vida
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
